sophora

Som ni märker så skriver jag inte så ofta...jag har helt enkelt inte lust eller tid, det är inte lika kul nu när jag nästan aldrig är ensam en längre stund och har någon att umgås och mysa med på kvällarna.
Har jag inte barnen så har jag Nicklas.

Midsommar har vi tillbringat i Umeå hos hans underbara vänner.
Kanonkul, trevliga och full rulle så tråkigt behöver man då aldrig ha. Det är ett sånt ställe där man känner sig välkommen och accepterad direkt.
Väldigt roliga dagar men nu har jag däremot haft häcken full sen vi kom hem. Och då menar jag inte bokstavligt då utan bara en massa att göra.

Jobbat på dagarna, städat och donat både i mitt och Nicklas hus på kvällarna och inte satt ner arslet förrän den här tiden och då är man så trött så det är bara lägga sig och sova.

Min darling är i Stockholm och jobbar i veckan, hos dom viktiga människorna på regeringskansliet, och barnen är hos sin far så det är ändå skönt att vara sysselsatt när man kommer hem.
Saknar dom alla fruktansvärt mycket och inser hur viktiga dom är för mig.
Har inte fått en enda kram eller ligga sked på 2 dagar nu och jag börjar ha abstinens av att kela och få lite närhet.
Imorgon ska jag iallafall följa med min kära son till tandläkaren och stjäla mig både pussar och kramar i massor.

Då ska jag också innan kvällen är kommen ha packat väskan för ett par dagar när norrmännen kommer som ska hyra huset av mig tills på söndag.
Ska bli riktigt kul att få bo med Nicklas i hans hus för omväxlings skull.
Trots att där ser ut lite si och så och inte är klart än så känns det som att vi kommer att få det bra där.
Vi är inte så omständiga.

Livet leker, jag är tillfreds och lycklig med Nicklas och barnen och allt känns bara bättre och bättre för varje dag.
Semesten närmar sig med stormsteg och sen har vi ju dessutom en till semester att se fram emot över julen och det ska bli skita skita kul.

Det får vara allt.
Ha det så bra.
Kram

Hoppsan...det har visst gått ett tag.
Fick mig en mindre avhyvling på jobbet en dag pga mitt oseriösa bloggande och tänkte att jag skulle ta itu med det lite oftare men det försvann.

Nu kom jag på mig iallafall och ska se om jag kan hitta nåt vettigt att skriva om.

Vad har då hänt...hmmm...ganska mycket faktiskt.
Barnen har ju fått sitt efterlängtade sommarlov och har åkt till sin far igen. Veckorna med dom går alldeles för fort och nästa vecka har jag ju lovat Manne att få ha dom över midsommar så jag får nog bara rå om dom i 3 dagar innan dom far igen.

På jobbet har vi börjat med storstädningen. 
Pust och stånk, det är ju himla kul egentligen för det blir ju så fint men det är enformigt och bitvis riktigt jävla trist men det är några veckor kvar innan man får ligga på latsidan och ha semester så det är bara att hålla god min och göra det man ska fram till dess.
(Hoppas att det är tillåtet att gnälla lite...kanske får en avhyvling för detta...?)

Imorgon har vi då sommarfest med jobbet på havsbadet och det blir ett skönt avbrott i städningen.

Det tar sig hos Nicklas också.
Nu väntar klinker och kakel i hallen och det skulle nog bli gjort i veckan lät det som.
Om bara 2 veckor ska vi bo där i några dagar när jag hyr ut huset under summergames och då bör det ju vara någorlunda beboeligt iallafall.
Den helgen är det dessutom tjejfest på planeringen. Vi får väl se hur många brudar vi får med oss på galej.

Annars är väl allt alldeles jättebra skulle jag säga.
Kan egentligen inte klaga på något alls.
Känner mig hemma i det förhållande jag lever i nu och även om mitt sketna förflutna hinner ikapp mig ibland och ger mig en våg av osäkerhet och rädsla över vad som komma skall så skulle jag inte för alla pengar i världen ha något ogjort under det år som gått med Nicklas.

För exakt ett år sen denna dag så hade jag fullt sjå med att sälja huset i Storfors.
Usch vilken hektisk tid det var.

Känns skönt att ha en sommar framför sig som känns trygg, glad och full av påhitt.
Det var länge sen jag var så förväntansfull och anser mig ha så mycket att se fram emot som nu.

Det får vara allt för idag, kanske imorgon eller för en vecka...vem vet.
Ni får ha överseende med att jag har annat att göra nuförtiden. ;)

Trevlig kväll!

Jag håller på att bli gaaalen.
Jag är så rastlös, jag vankar runt och trampar och är allmänt orolig i kroppen.
Olustig känsla, det var ett tag sen.

Det känns precis som att jag är på ett löpband, springer och springer men tar mig ingen vart.
Står bara och stampar på samma plats hela tiden.
Varje dag är som en upprepning av den andra och det händer inget.
Det är barnfri vecka och mina solstrålar som annars pratar och behöver mig är inte här så då blir det så konstigt, otillräckligt och jag känner mig nästan övertalig.
Jag är säkert skitjobbig.
Jag ringer dom titt som tätt och jag går in i deras rum om kvällen och vill bara hitta dom där, känna glädjen i kroppen när man gett godnattkramen och blir tillbakaropad efter en till.

Den här veckan har varit jättejobbig utan dom.
Varenda kväll har jag bara velat lägga mig och grina när jag inser att det är så här det kommer att vara.

Kanske är därför jag känner strävan efter nåt nytt.
Något att se fram emot.
Något som kan förändra tillvaron bara litegrann så det blir bara lite ännu bättre, så kanske det kompenserar något jag saknar.
Vad?
Vet ej.

Det har varit mycket att tänka på, 
många stunder då jag känt mig maktlös och inte vet vad jag ska göra för att räcka till och det är jobbigt. 
Jag hatar att vara ensam har jag konstaterat. 
Det blir många såna stunder tyvärr. 

Bit ihop eller bryt ihop heter det och ibland blir det en mix av båda. 
Man biter ihop bland folk och bryter ihop när man är ensam. 

Nu ska jag bita ihop och göra lite nytta, sen kommer väl Nicklas hem såsmåningom. 
Konstigt nog är jag van vid att vänta och vara ensam sen tidigare men det här är nåt speciellt. 
Förut har jag aldrig känt bubblet av lycka i magen när det smäller i dörren och kärleken ropar hallå.