Året 2011
Ja vad ska man säga.
Det här året har verkligen satt allting på sin rätta plats :)
Att avsluta året 2010 med en utlandsresa med HELA familjen, mor o far, syster och hennes familj och min fantastiska familj var ju bara ett startskott på det nya med allt som jag suckat, stånkat, skrattat, gråtit och längtat efter i min blogg.
Jag har inte haft behovet av att skriva som ni kanske märkt. Finns inte många läsare kvar här heller.
Alla som jag bryr mig om och som bryr sig om mig behöver inte stilla sin nyfikenhet här utan får gång på gång genom mig höra och se hur lycklig jag är och att jag i slutändan tycker att alla känslostormar och tvivlan över om detta verkligen var vad som skulle ske, är alldeles pricken över i.
Nu har jag lämnat allt gammalt.
Sålt huset, tagit pick och pack och flyttat till Nicke med mina barn och antagligen gjort mitt livs största chansning.
Men det känns helt rätt.
Ibland känns det som att jag inte haft nåt annat liv.
Allt är som att det alltid varit så.
Vi har våra fina vardagsrutiner, kramas, visar att vi tycker om varandra och verkligen tycker om att vara med varandra.
Barnen är glada och verkar trivas förträffligt och Sara är så stolt över sitt fina rum här ute i stugan.
Folk kommer och hälsar på igen, både nya vänner och gemensamma vänner som vi haft i 20 år.
Jag är övernöjd med mitt liv.
Det känns som att det var meningen att vi skulle hitta varandra. Till slut.
Killen som väckte mig med moppeljud utanför sovrumsfönstret när man gick på högstadiet för 20 år sen, han som senare kom på motorcykel och drack kaffe på altan en solig sommardag när Manne för första gången stack iväg och sen 10 år senare återigen satt på altan med mig, surrade och tog några kaffekoppar till sommaren 2009 när jag var ensam igen.
Däremellan har vi inte setts vidare mycket, men vad gör det?
Det är som en lovestory.
Våran lovestory.
And I like it :)
Det här året har verkligen satt allting på sin rätta plats :)
Att avsluta året 2010 med en utlandsresa med HELA familjen, mor o far, syster och hennes familj och min fantastiska familj var ju bara ett startskott på det nya med allt som jag suckat, stånkat, skrattat, gråtit och längtat efter i min blogg.
Jag har inte haft behovet av att skriva som ni kanske märkt. Finns inte många läsare kvar här heller.
Alla som jag bryr mig om och som bryr sig om mig behöver inte stilla sin nyfikenhet här utan får gång på gång genom mig höra och se hur lycklig jag är och att jag i slutändan tycker att alla känslostormar och tvivlan över om detta verkligen var vad som skulle ske, är alldeles pricken över i.
Nu har jag lämnat allt gammalt.
Sålt huset, tagit pick och pack och flyttat till Nicke med mina barn och antagligen gjort mitt livs största chansning.
Men det känns helt rätt.
Ibland känns det som att jag inte haft nåt annat liv.
Allt är som att det alltid varit så.
Vi har våra fina vardagsrutiner, kramas, visar att vi tycker om varandra och verkligen tycker om att vara med varandra.
Barnen är glada och verkar trivas förträffligt och Sara är så stolt över sitt fina rum här ute i stugan.
Folk kommer och hälsar på igen, både nya vänner och gemensamma vänner som vi haft i 20 år.
Jag är övernöjd med mitt liv.
Det känns som att det var meningen att vi skulle hitta varandra. Till slut.
Killen som väckte mig med moppeljud utanför sovrumsfönstret när man gick på högstadiet för 20 år sen, han som senare kom på motorcykel och drack kaffe på altan en solig sommardag när Manne för första gången stack iväg och sen 10 år senare återigen satt på altan med mig, surrade och tog några kaffekoppar till sommaren 2009 när jag var ensam igen.
Däremellan har vi inte setts vidare mycket, men vad gör det?
Det är som en lovestory.
Våran lovestory.
And I like it :)
