sophora

Nu är jag riktigt förbannad. Jag har stått ut med mycket den senaste tiden...otrohet, varit villig att förlåta, ännu en "otrohet" under tiden vi skulle försöka, att han sjappat o lämnat mig med typ allt, otrevliga ord, en massa jävla jobb och husförsäljning...hur mycket ska man tåla egentligen?

Nu har jag fått veta att han anser att han stått ut med mycket under vårat förhållande också och att det inte var värt det. Som att man varit nåt tidsfördriv eller nåt. Till saken hör att allt var precis som vanligt till den dagen allt det med Emelie uppdagades.
I dagens läge så har jag redan kommit till insikt att det är en idiot jag har att göra med, men det är inte den människa jag levt med. Jag skulle aldrig ångra det vi haft tillsammans. Våra barn, allt som faktiskt varit bra, men hur i helvete kan en människa bli så jävla otrevlig och obrydd om den som alltid funnits vid hans sida?

Allt började idag när han och hans far (älskade svärfar...) var och städade ur garaget. Ringde upp han och sa att det var jättefint men undrade var fyrhjulingen var bland annat. Då blev det fara och färde. Han har ju inte velat diskutera såna saker överhuvudtaget utan sagt att han ska stå för alla lån utöver huset och att hans samvete sagt att han vill att jag ska behålla alla möbler för att det är han som lämnar mig. Jag bryr mig inte om saker, men däremot så är det ju en enkel utväg att lämna alla saker här och dra, men vi har dock avbetalningar på grejor också.
Blir det mitt problem nu bara för att han inte har tagit en pinal ur huset?? Jo, han har faktiskt också en sak som är obetald men jag resonerar som så att vi borde se till att betala bort så mycket vi kan innan vi separerar ekonomin helt och hållet. Jag har inte valt att behålla nåt utan det är han som bara lämnat det här.

Uppriktigt sagt så skiter jag fullständigt i prylar. Det är inte jag som varit shopoholic i det här förhållandet men det är jag som ska sälja både hus, husvagn, mopeder och allt fan som finns här.
Jag sa att han kan ju inte bara komma hit och ta saker, vi måste ju kunna resonera om VÅRA saker.
Han fick iallafall frispel och la på luren som vanligt. Suck.

Jag drar absolut inte alla karlar över en kam, det skrev jag klart och tydligt i mitt tidigare inlägg, att jag är helt övertygad om att dom flesta av er skulle ta sitt ansvar. Men vad ska jag tro om en människa jag levt med i halva mitt liv och som behandlar mig som en skithög på soptippen och som inte vill inse problemen som följer med barnen.
Han satt hos familjerådgivningen och klagade över att jag fått kontakt med både lärare och kurator, vi har varit där och pratat jag och Sara tillsammans, men han har inte fixat en tid hos kuratorn själv för ett samtal trots att problemen ligger hos han och hans rallyliv...dessutom så har han inte en enda gång frågat hur det är med min älskade pappa som haft stroke och allt. Förjävligt.

Den som skrivit det anonyma inlägget ang. "Män, hjälp mig förstå" har helt rätt. Jag har dragit vinstlotten i det här.
Jag har blivit av med ett rikspucko. Jag vet att jag varit en bra fru, mamma och sexkamrat men det känns i hjärtat oavsett hur trög han är just nu.

Men men, han ska inte få knäcka mig.

Jag är stark, självständig och en helt underbar kvinna i mina bästa år.

Tack för ordet!