sophora

Jag vet att det är en del killar som läser bloggen och eftersom jag är ganska förvirrad över hela den här situationen så vill jag ventilera tankarna med er med det här inlägget.

Manne har ju som alla vet då träffat Emelie 19 år. Att ni pojkar gillar att kolla på snygga, unga tjejer på porrfilm och dylikt det kan jag ju förstå, har förövrigt sagt flertalet gånger till Manne när han tankat hem filmer av det slaget att "måste du ta hem filmer där det står teens hela tiden. Tycker att det är äckligt med tanke på att vi har en dotter i tonårsåldern själva. Borde finnas annat."

Nu då till saken. Är det onormalt att reagera så? Det som stör mig mest är inte att han skaffat ny tjej, kanske är less på mig efter 17 år och liksom vill gå vidare med sitt liv mitt i allt, utan att hans nya tjej är 6 år äldre än Sara, samålder med våra syskonbarn och kan omöjligt vara en värdig "extramamma" till mina barn när hon inte ens har livserfarenhet av vuxenlivet än.
Hon räknas ju som tonåring än. Hon var 18 när dom började svamla och det är ju i min värld helt sjukt med tanke på våran ålder.
Hade det varit jag som träffat en kille i den åldern på krogen och börjat bli kär eller vad det nu handlar om så hade jag nog hellre grävt ner mig i jorden ett tag och låtit känslan försvinna än att ta steget ut i vad man kan gissa är en ganska osannolik framtid.

Jag vet som sagt inte...är ni så? Bara handlar pang bom när ni har barn och skulder och en massa annat som ska fungera. Är det mannens dröm att få en tjej som är 15 år yngre än en själv och är det nåt som någon tror på?

Tror egentligen inte att nån av dom har tänkt till så långt när det redan pratas om att köpa hus och flytta ihop efter bara 2 månader efter en separation. Dom har även pratat om att skaffa barn.Var är våra barn i allt det här? Hur ska han ha råd? Vi har ju knappt haft råd när vi varit tillsammans och jag tror inte att Emelie har kommit ens nära min lön än.
En fundering bara av en kvinna, tjej, MILF eller vad jag då är, men jag är medveten om att jag är 33 år och tvåbarnsmorsa och måste bete mig vuxet och ta mitt ansvar i resten av mitt liv. Jag vet att mina handlingar och beslut påverkar inte bara mig utan också mina barn. Är det inte rimligt att man ska kunna förvänta sig det även av pappan?

Jag är helt övertygad om att det här en ett exempel på ett hjärnsläpp av just "min" karl och att dom flesta av er verkligen skulle ta erat ansvar och göra det bästa ni kan, men lämna gärna en kommentar, anonymt om inte annat och säg eran syn på det här.
Man kanske har förutfattade meningar om den här situationen, men hade det här varit en vuxen kvinna så tror jag faktiskt aldrig att det skulle ha rusat iväg så här fort och hon hade nog tänkt annorlunda.

Jag har då intressenter på huset nu som ska på banken idag för ett lånelöfte. Hoppas hoppas hoppas att jag får det här jävla huset sålt nu. Håll tummarna!

Uppdaterar om hur det går så fort jag vet nåt.
Ha en bra dag, nu är lunchen slut...