På lånad tid?
Nu tror jag nog att lugnet börjar ta överhanden för mig, även om jag har en släng av damp av och till och känner mig rastlös och orolig i kroppen.
Måste hela tiden ha nåt planerat att göra och när jag väl kan sitta och slappa så har jag inte riktigt ro. Men då får jag skylla mig själv då. Helgen närmar sig och det finns vissa saker att göra men då är ju frågan bara vad man ska ta för sig.
När man väl sätter sig ner och pustar ut mellan varven så kommer det en massa tankar och funderingar som gör att jag bara vill slå en hammare i skallen på mig själv ibland.
Det känns för bra för att vara sant att man kan må som jag gör nu.
Allt har klaffat.
Men när ska det vända då?
Veckan som kommer blir tung, det vet jag.
Barnen ska åka till pappa en hel vecka och det blir jättekonstigt. Vad ska jag då göra?
Vem ska jag då ta hand om och krama på kvällen?
Usch, jag blir tårögd bara jag tänker på det. Men jag kommer nog aldrig att vänja mig med det. Jag har satt barnen till världen för att ta hand om dom och det är inte rättvist att jag måste vara utan dom.
Jag blir förbannad på exet för vad han har ställt till med ibland, även om jag inte vill tillbaka i det livet igen.
Jaja, nu är några hammarslag borta och nu är det bara resten kvar.
Ett steg fram eller ett steg bak...det är frågan.
Valium tack.
Godnatt.
