sophora

Har haft en trevlig dag, till en början iallafall...
Vaknade ungefär samma tid som när det är arbetsdag, typiskt när man har semester. Började röja i Emils rum och det är snart klart.
For sen in till stan och mötte upp Carina och strosade runt ett tag tills det var dax för lunch på Thai Garden där även Anna mötte upp.

Sen körde jag hem Carina och det var då det började...strulet.
Ringde Manne och kollade om han var på väg att hämta upp Emil när det var 10 minuter tills han slutade skolan, hade kollat det igår och då var det sagt så, men det skulle inte han hinna så det var gasen i botten för mig att köra därifrån för att hinna på 10 minuter. Men jag hann precis.
Sen var det då Saras tur att hämtas klockan 16 och for hem för att packa grejor. Hon var ju inte så nöjd för att åka iväg eftersom alla hennes kompisar skulle träffas och grilla och tälta på Ursberget men hon åkte då iväg iallafall...i 10 minuter.
Sen kom hon inrusande, hysteriskt gråtande och Manne sur som fan och ropade i dörren att hon skulle få stanna här för hon bara gnällde. Smällde igen dörren och drog.

???
Fattade ingenting.
La mig på sängen med en flicka som skakade och grät så förtvivlat.
Hon ville så gärna vara med sina vänner och jag försökte förklara så gott jag kunde att Manne säkert hade saknat dom så mycket så han ville att dom skulle vara med han.
Gav ett förslag att dom kanske kunde kompromissa att hon for och grillade en stund men sov i Blåsmark med pappa och Emil men hon fick inte det heller.

Ringde upp Manne och frågade hur mogen han egentligen var som kör tillbaka flickan till mig efter några minuters gnällande.
Jag kan förstå att det känns fruktansvärt trist för han också att få den reaktionen att hon inte vill vara där när han träffar dom så sällan men är det så konstigt egentligen?
Dom är ju alltid med mig och tro mig, jag får tampas med en trotsig tonåring i nästan 2 veckor i sträck innan jag får lämna över dom till han och få 2 dagar för mig själv.
Men allt handlar ju om hur man tacklar problemen och vi brukar oftast kunna enas om en lösning som gynnar oss båda.
Nu var ju Mannes förklaring att han inte hade råd att köra henne för han hade inga pengar till att tanka, men hur fan ska han då ha råd att ha dom varannan vecka sen?

Det här är inte kul. Det känns inte som att det kommer att fungera någonsin och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det skulle bli så här om vi skulle separera.
Trots det är jag glad över det på ett sätt, för jag känner redan nu att jag är en bättre och roligare människa utan Manne.
Men jag är ledsen för våra barn.
Det gör så jävla ont i hjärtat för jag kan inte föreställa mig hur dom känner det. All kaos runt i kring den bubbla som vi fortfarande har kvar med huset, tryggheten med varann och dom har inte känt av så mycket än.

Suck, det är väl bara att kämpa på och låta allt ha sin gång.
Ibland tycker jag så synd om Manne som har ställt till det så mycket för sig på så oerhört kort tid, men han är vuxen och har gjort det på egen hand så...

Har en rolig helg att se fram emot för min egen del så nu är det bara att sätta problemen åt sidan.
Barnen är med sin pappa och det ska väl vara i sin ordning kan man tycka.
Ska suga på en cider och ta en cigg och vänta på bättre tider.

Ta hand om er.

♥