Fredag...till vilken nytta?
Blev en ganska så lugn dag på jobbet idag eftersom förmiddagen bestod av ett möte mitt i allt.
Skyndade hem klockan 15 för att hinna träffa barnen ett tag innan dom skulle iväg till Manne. Provade en ny taktik idag och skulle se om det kanske hjälpte mot ilskan och hjärtesorgen som jag alltid har när dom far. Jag kramade om dom utanför huset och gick aldrig in och träffade den som orsakat situationen.
Men inte hjälpte det.
Kommer man hem till ett tyst och tomt hus igen och deppar ihop, som vanligt...
Nästa gång jag kommer hem och har lämnat barnen vill jag att det ska vara fullt i vänner här, musik och skratt istället så kanske man slipper få varenda fredag förstörd varannan vecka.
Tick tack tick tack.
Nu är det ganska precis ett år sen som dom började smygträffas. Enligt dom.
Tänk vad tiden går fort!
Då kan man ju vända på pessimisten och inse hur fort man kan bli lycklig igen också.
För 8 månader sen var man ett vrak, eller innan det åtminstonde, och nu får man ibland slå sig i huvudet och undra om det verkligen är sant att man har det så bra.
TÄNK om det är så att man levt i halva sitt liv med en och samma karl och sen hittar rätt bara så där och kan dela resten av sitt liv med denna.
Skulle ju vara fantastiskt om det vore så, jag som gruvade så mycket för att börja träffa nån igen. Celibat är liksom inte min grej.
Återstår att se det.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta för mig.
En del av mig vill lägga mig och sova, en del vill fara och ranta, en del vill inte göra nåt annat än att sura resten av kvällen och sen vill jag dricka upp mina cider och roa mig på det sättet.
Ska börja med en dusch nu och tvätta bort matoset som stinker från mig efter att ha varit och hämtat pizza på Palazzo. Urk.
Lägger in värsta meslåten idag men den får mig att tänka tillbaka på en period för sisådär 9 år sen när jag var väldigt lycklig i mitt liv.
När jag hörde den idag på radion så flinade jag för mig själv och insåg att jag är nog lika bubblande glad idag ändå.
Enda klagomålet jag egentligen har är ju att vara barnlös då och då. Tänk er för innan ni önskar att slippa era barn för att ni är less. Ni vill inte vara utan dom.
Sug och svälj, trevlig helg!
Skyndade hem klockan 15 för att hinna träffa barnen ett tag innan dom skulle iväg till Manne. Provade en ny taktik idag och skulle se om det kanske hjälpte mot ilskan och hjärtesorgen som jag alltid har när dom far. Jag kramade om dom utanför huset och gick aldrig in och träffade den som orsakat situationen.
Men inte hjälpte det.
Kommer man hem till ett tyst och tomt hus igen och deppar ihop, som vanligt...
Nästa gång jag kommer hem och har lämnat barnen vill jag att det ska vara fullt i vänner här, musik och skratt istället så kanske man slipper få varenda fredag förstörd varannan vecka.
Tick tack tick tack.
Nu är det ganska precis ett år sen som dom började smygträffas. Enligt dom.
Tänk vad tiden går fort!
Då kan man ju vända på pessimisten och inse hur fort man kan bli lycklig igen också.
För 8 månader sen var man ett vrak, eller innan det åtminstonde, och nu får man ibland slå sig i huvudet och undra om det verkligen är sant att man har det så bra.
TÄNK om det är så att man levt i halva sitt liv med en och samma karl och sen hittar rätt bara så där och kan dela resten av sitt liv med denna.
Skulle ju vara fantastiskt om det vore så, jag som gruvade så mycket för att börja träffa nån igen. Celibat är liksom inte min grej.
Återstår att se det.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta för mig.
En del av mig vill lägga mig och sova, en del vill fara och ranta, en del vill inte göra nåt annat än att sura resten av kvällen och sen vill jag dricka upp mina cider och roa mig på det sättet.
Ska börja med en dusch nu och tvätta bort matoset som stinker från mig efter att ha varit och hämtat pizza på Palazzo. Urk.
Lägger in värsta meslåten idag men den får mig att tänka tillbaka på en period för sisådär 9 år sen när jag var väldigt lycklig i mitt liv.
När jag hörde den idag på radion så flinade jag för mig själv och insåg att jag är nog lika bubblande glad idag ändå.
Enda klagomålet jag egentligen har är ju att vara barnlös då och då. Tänk er för innan ni önskar att slippa era barn för att ni är less. Ni vill inte vara utan dom.
Sug och svälj, trevlig helg!
Kommentarer
Trackback
