sophora

Jag är så helvetes jävla förbannad och besviken och rosenrasande så mitt huvud antagligen snart exploderar.

VARFÖR skaffar man barn om man tror att allt ska vara enkelt?
Finns det nåt som heter enkelt om man skaffat barn skulle jag vilja fråga. Vad jag vet så är det kört på den fronten för hur snälla och medgörliga barn man än har så ska man hela tiden ligga före i händelserna och tänker konstant på vad man gör, hur man gör och vad man kan göra bättre när det handlar om sina barn.
Därför kan jag inte fatta, ÖVERHUVUDTAGET, hur fan man kan sitta och diskutera saker som kan lösas med sina barn för att dom ska göra det enkelt för dig.
Ordagrant så upplyste jag igår min snart exmake om att skolbyte blir det tal om när Emil själv vill och känner sig redo så vi får snällt vänta tills den dagen kommer.
Nu skulle det ju lösa sig med resor till och från skolan ändå, så då är det ju lugnt.
Lik förbannat så hör jag hur Emil idag sitter i bilen när jag ska köra hem dom till sin pappa och återberättar varenda ord som han sagt och hur han säger att han nog måste byta efter sommaren. "För det blir ju enklare då."
Bullshit.

Kunde väl kanske ha kollat upp sånt innan man rusar iväg och köper ett hus där det kanske inte är det lättaste att ta sig för egen maskin.
Självklart skulle det vara jävligt enkelt för mig med givetvis som har skolorna bara ett stenkast härifrån men har inte dom fått vara med om nog snart?
Det har ju varit rörigt på den där sidan från dag 1 i friheten om man kan kalla det så och är fortfarande inflyttning och utflyttningar huller om buller.
Kanske skulle sitta fint med lite struktur och ordning i hemmet först innan man ska börja med ytterligare omständigheter för barna med skolbyten.

Kan verka som en banal sak att tjafsa om men när man hör vad som rör sig i huvudet på barnen när dom kommer hit ibland så kan jag tycka att tryggheten med skolan och alla vänner som han haft i alla år faktiskt kan vara bra när det hänt så mycket på så kort tid.
Hade åtminstonde varit kul om han varit engagerad i att lösa det istället för att sätta käppar i hjulet och bli förbannad på mig som iallafall försöker.
Det enkla är inte alltid det bästa och det är det som gör mig rasande när man kan kläcka ur sig sånt och gå den vägen om och om igen på grund av sitt eget ego.
Ni får ursäkta, men där ser vi ju hur det går då också.

Jag är helvetes len när det gäller det mesta men när det handlar om barnen känner jag att det inte riktigt är läge att vara det och kommer att ta reda på hur det egentligen är med viljan hos Emil innan det blir nåt byte överhuvudtaget.
Han ska göra det för att han vill och inte för att det är enkelt för nån annan.
Han trivs jättebra, är hur duktig som helst, har alla sina vänner där och skolan i sig är hundra gånger trevligare än den i Hortlax.
Jag vill bara att han ska må bra och känna sig hemma någonstans i detta nya, säkert lite skrämmande liv med sin mamma och pappa på olika platser.

Sånt här får mig att tappa sugen.
Det är som jag sagt tidigare att ibland så känns det som att man är ensam i allt det här med att fostra och planera för barnen.
Så fort det är nåt som inte passar herrn så blir han som ett barn själv och går inte att prata med.
Jag vet inte, är det fånigt att oroa sig?
Ska man ändra på något som fungerar så himla bra?
Ska man ta det med en klackspark och tänka "vi kan väl prova, om det inte funkar kan han ju byta igen", är DET en bra lösning?
Att börja flytta i skolor också OM han inte skulle trivas.

Som vanligt blir mitt fåniga och lena jag osäker, så vad tycker ni?
Är jag fjantig eller bara sund?

Kram