sophora

I dessa tider med separationer och förhållandedispyter så hamnar man ju givetvis själv i funderartagen då och då.
Jag kan inte klaga, absolut inte, för här går "samboskapet" hur bra som helst. Tycker då jag iallafall.
Har ju tydligen ett par saker jag måste jobba på för att han ska vara riktigt nöjd...;)

Skämt åsido.
Det är inte lätt och även om jag är jättelycklig just nu och tycker att jag får det jag behöver och blir behandlad som jag förtjänar så finns det dagar när jag kan känna mig osäker och fundera jag med.
Det finns mycket i bagaget sen tidigare som jag kan bli påmind om när det gäller vissa saker, och vissa saker har jag redan blivit varse om att det kanske är något som man måste antingen acceptera när man ska ha en karl eller så vara utan.
Eller hoppas på att man är så pass betydelsefull för någon så dom kanske kan ändra sig för min skull.

Nu har vi provat på att i princip vara sambos sen jag flyttade in i detta hus och den jag är att bo med idag är den jag kommer att vara om 10 år också.
Antingen så duger det, är jättebra eller så är man i någons ögon perfekt. Det beror väl på vad man har för krav och förväntningar på den man förväntas leva med.

Jag har många gånger svårt att tro att jag någonsin kommer att vara perfekt för någon.
Varken utseendemässigt eller den personlighet man har.
Jag kommer (tyvärr) aldrig att ha en kropp som en 20 åring igen, bristningarna och hängtuttarna kommer att vara det som får duga för den som ska stå ut med mig, för jag gör inga operationer och sopar undan spåren efter mina barns födelse, och jag kommer alltid att tänka som en kärring också som har 2 barn så tråkigare blir man ju också.
Jag tror ändå att jag egentligen har ganska bra självkänsla, men dagens samhälle där alla strävar efter det perfekta livet och den perfekta världen får mig att bli skeptisk. Är det bara jag som är nöjd för småsaker?

Jag har däremot inga krav alls förutom att bli kärleksfullt behandlad.
Ytligheten kan inte jämföras med vad man har i hjärnan och då kör jag hellre på den linjen. Kärleken har inga mått.
Jag skulle ju inte ha nån karl men nu blev det så och jag är glad över att jag har han.
Man får bara hoppas att den dagen som han inte längre är nöjd (om den kommer) och vill ut på äventyr, är man nog att avsluta först och leker sedan.

Nu har man tagit värsta chansningen för jag vill inte separera igen, och det känns super!
Chansar man inget vinner man inget och det perfekta livet i den perfekta världen finns tyvärr bara på film, men man kan göra så gott man kan och behandla varann med respekt och älskar man någon så kan man inte undgå att visa det för det är allt man vill och tänker på.

Hoppas att det går bra för alla, inklusive oss.

Vem är då jag?
Googlade "Linda är" och dom första träffarna lyder:

*Linda är död
*Linda är världens vackraste
*Linda är gravid!
*Linda är besatt av sitt utseende.

Inte ett enda rätt men jag har då iallafall ett av världens vackraste inre. För jag är snäll. Dumsnäll. Hehe.

Ha en trevlig kväll.