sophora

Ja hörni, nu var det lääänge sen jag skrev.
Har inte haft nån lust i det fina sommarvädret och det har varit barnvecka så jag har liksom inte varken tid eller lust att sitta vid datorn alls.

Ju mer jag har tänkt på det här med bloggen och lösenord ju mer korkad känner jag mig. Vaddå, jag har ju all rätt att skriva precis som jag vill så om jag nu får nåt mer il på en vecka och ska skriva så tror jag att jag tar bort det där och skriver öppet igen. Jag skiter faktiskt i vem som läser och vad ni tycker bara jag får slippa prata om det på arbetstid när jag ska ha lönesamtal åtminstone.

Har vart långledig.
Fy 17 så skönt!
Inte har vi haft otur med vädret heller när vi fått sol och hundra grader varmt nästan hela helgen.
Firade Nicklas födelsedag ute på hans gård igår och det var så varmt och svettigt så man bara suckade. Hade inte rakat benen heller så det var långbyxor som gällde för mig in på eftermiddagen.
En jättetrevlig dag med hans familj och vänner och min mor och far var för första gången dit och inspekterade.
Jag och barnen grattade han på lördagen med middag på Golden. Det enda han sa att han ville ha när jag frågade var kalsonger och jag vägrade så det fick bli mat och mys. Åt världens godaste planka så jag tror att han blev nöjd.

Däremot så fick jag uppleva mitt livs värsta stund i helgen.
Har aldrig någonsin varit så rädd, så sårbar eller känt sån fruktansvärt ångest på en och samma gång.
Av hänsyn till mina barn vill jag inte skriva vad det handlar om men känner ändå att jag vill skriva lite om det och få ur mig känslor.
Det är alla föräldrars skräck att ett barn ska dö före en själv, att måsta leva med saknaden och veta att man aldrig mer får se sin son eller dotter.
Jag har landat och inser att mina älskade barn finns här med mig men har även fått insikt i att det inte är en självklarhet och att jag som mamma kommer att värdera varje sekund med dom mer än jag redan gjort.
Tyvärr så kommer veckan att bli tung och jag blir då och då påmind om hur det kunnat vara och jag får hjärtklappning när jag inser att jag måste vara ifrån dom en hel vecka och har ingen kontroll över vad dom gör eller hur dom mår, för det måste jag ibland se på dom för att få veta något.
Har drömt hemska drömmar och vaknat genomsvettig med skräcken i kroppen och jag kan bara vara tacksam för att omständigheterna gjorde att det blev som det blev.

Jag vet inte vem jag varit eller i vilket skick om jag inte träffat Nicklas.
Speciellt såna här gånger så är jag så otroligt glad och uppskattar verkligen att jag har honom.
Allt kan kännas piss och jag kan vara ledsen, arg eller allmänt nere och när han kommer blir det alltid bättre. Ibland för att jag bara tycker om den person han är, glad och skojig, och ibland för att jag får ventilera mina tankar och funderingar med han och han lyssnar och stöttar mig när jag är vek och det ger mig mitt självförtroende tillbaka och jag tar i med nya tag.

Nä, det där får vara allt för idag.
Glöm inte bort era nära och kära.
 

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig känna kärlek i världen.