Nedräkning
Å vad jag hatar kyla!
Det är minst några grader för kallt för mig och jag vill bara åka nu NUUUUU. Men det är nära :)
Har haft en ganska positiv period i mitt liv nu.
Gnället i huvudet och pessimisttankarna har hållt sig undan och jag har känt mig ganska harmonisk. Kanske för att jag insett att det antagligen är värt allt i slutändan.
Operation Saras rum är påbörjat. Hade verkligen önskat att jag kunde göra det klart innan hon kommer på söndag igen men jag behöver hjälp och får hoppas att min kära kan ta sig tid att fixa det jag inte klarar själv så att jag kan börja spackla, tapetsera och måla och sånt som jag kan själv.
Hon kommer att bli så glad. Det har inte varit vidare snyggt därinne...
Har varit med min son till tandis idag.
Huvvaligen.
Första gången han tog bedövning för att laga hål och det var inte roligt alls. Det var det värsta av allt och han nekade i sten länge och väl innan tandläkaren lyckades övertala honom till sprutan. Hähä, han är ändå en hårding min kille.
Dotras omdömen kom i min hand idag också. Första betyget väntar och det ser uppenbart inte alls så illa ut som hennes min visade när jag frågade hur hon trodde att det skulle gå.
Godkänd i alla ämnen iallafall och då är det ju bara att puscha och sträva högre inför nästa!
Snyggt jobbat.
Själv har jag inte mycket att säga i den frågan när jag fick mitt första "godkända" betyg i gymnasiet och det var ändå på gnällen. Men man önskar ju sina barn så mycket mer än så.
Nu väntas Nicke dyka upp när som helst och jag ska smälla igång lite glögg. Har bakat saffransbullar med mandelmassa ikväll så det blir lite onyttigheter i soffan innan det är godnatt.
Men det är inte fy skam det.
Tjingeling!
"...and ever since we met you´ve got a hold on me..."
Så sant :)
Det är minst några grader för kallt för mig och jag vill bara åka nu NUUUUU. Men det är nära :)
Har haft en ganska positiv period i mitt liv nu.
Gnället i huvudet och pessimisttankarna har hållt sig undan och jag har känt mig ganska harmonisk. Kanske för att jag insett att det antagligen är värt allt i slutändan.
Operation Saras rum är påbörjat. Hade verkligen önskat att jag kunde göra det klart innan hon kommer på söndag igen men jag behöver hjälp och får hoppas att min kära kan ta sig tid att fixa det jag inte klarar själv så att jag kan börja spackla, tapetsera och måla och sånt som jag kan själv.
Hon kommer att bli så glad. Det har inte varit vidare snyggt därinne...
Har varit med min son till tandis idag.
Huvvaligen.
Första gången han tog bedövning för att laga hål och det var inte roligt alls. Det var det värsta av allt och han nekade i sten länge och väl innan tandläkaren lyckades övertala honom till sprutan. Hähä, han är ändå en hårding min kille.
Dotras omdömen kom i min hand idag också. Första betyget väntar och det ser uppenbart inte alls så illa ut som hennes min visade när jag frågade hur hon trodde att det skulle gå.
Godkänd i alla ämnen iallafall och då är det ju bara att puscha och sträva högre inför nästa!
Snyggt jobbat.
Själv har jag inte mycket att säga i den frågan när jag fick mitt första "godkända" betyg i gymnasiet och det var ändå på gnällen. Men man önskar ju sina barn så mycket mer än så.
Nu väntas Nicke dyka upp när som helst och jag ska smälla igång lite glögg. Har bakat saffransbullar med mandelmassa ikväll så det blir lite onyttigheter i soffan innan det är godnatt.
Men det är inte fy skam det.
Tjingeling!
"...and ever since we met you´ve got a hold on me..."
Så sant :)
Stööööööööööön
Pessimisten är tillbaka.
Vilket jävla roligt liv man har.
6.00-15.30 städning på jobbet.
Middag. Vila. 18.00-20.00 städning hemma.
Behövligt kan man säga, känner mig rätt så nöjd just nu med nya gardiner i köket och ett rent och fint hus. Blev så satans less på att se mitt halvfärdiga kök så jag målade på ett varv med vit färg där skåpluckorna slutar och det blev då bättre. Kanske jag kan stå ut med att se skiten i ett år till typ.
Fredag imorgon och helg.
Skönt som fan.
Hade gärna haft mina barn här för det verkar som att Nicke ska jobba hela helgen och då är ju som helgen förstörd om man inte hittar på nåt själv men jag vet då inte vad det skulle vara.
Ja som sagt, jag är inte nöjdast med tillvaron just nu.
Min största önskan är att få tillbringa en hel dag och en hel kväll med min älskling, bara få prova ta det lugnt tillsammans.
Äta en lång frukost, fara runt och hälsa på folk, handla och laga middag tillsammans, mysa i soffan och se en film och bara låta klockan ticka utan måsten.
Jag saknar mina barn fruktansvärt, dom livar upp mig och huset och man får kramar och man känner sig behövd. Men det är 3 daqar kvar och det känns alldeles för länge.
Well well, ni vet var jag bor och är mer än välkommen att hälsa på om nån har vägarna förbi. Ingen skulle bli gladare än jag över lite sällskap och surr.
Ha det!
Vilket jävla roligt liv man har.
6.00-15.30 städning på jobbet.
Middag. Vila. 18.00-20.00 städning hemma.
Behövligt kan man säga, känner mig rätt så nöjd just nu med nya gardiner i köket och ett rent och fint hus. Blev så satans less på att se mitt halvfärdiga kök så jag målade på ett varv med vit färg där skåpluckorna slutar och det blev då bättre. Kanske jag kan stå ut med att se skiten i ett år till typ.
Fredag imorgon och helg.
Skönt som fan.
Hade gärna haft mina barn här för det verkar som att Nicke ska jobba hela helgen och då är ju som helgen förstörd om man inte hittar på nåt själv men jag vet då inte vad det skulle vara.
Ja som sagt, jag är inte nöjdast med tillvaron just nu.
Min största önskan är att få tillbringa en hel dag och en hel kväll med min älskling, bara få prova ta det lugnt tillsammans.
Äta en lång frukost, fara runt och hälsa på folk, handla och laga middag tillsammans, mysa i soffan och se en film och bara låta klockan ticka utan måsten.
Jag saknar mina barn fruktansvärt, dom livar upp mig och huset och man får kramar och man känner sig behövd. Men det är 3 daqar kvar och det känns alldeles för länge.
Well well, ni vet var jag bor och är mer än välkommen att hälsa på om nån har vägarna förbi. Ingen skulle bli gladare än jag över lite sällskap och surr.
Ha det!
Gnällkärring
Ja ni, det är precis som jag är.
Jag känner det i hela kroppen och det märks uppenbart i mina ord att jag är less less och åter less.
Konstigt eller bara normalt?
Det är en jävligt knivig sits vi sitter i här.
Vi har 2 hus, ett var.
Mitt är beboeligt och hans är en renoveringsplats där man inte kan bo.
Så på agendan vareviga dag är ju givetvis snickerier och många timmars arbete på ett hus som i och för sig tar sig och blir mer och mer ett väldigt fint hus och jag försöker hjälpa till så gott jag kan men vad kan jag?
Det jag är riktigt bra på det är ju att serva med mat, sköta hemmet här i Hortlax och åka fram och tillbaka till hans hus och se om det är nåt jag kan bidra med.
Det är säkert uppskattat och för mig känns det väl ok, men så här ett år på detta vis så kan jag inte tycka att det är roligt längre.
Jag förstår honom.
Det är inte lätt alls att jobba heltid och sen slänga i sig mat och fortsätta hemma i huset i princip tills det är godnatt och sen ha den snurran igång alltjämt.
Men jag tror inte att jag blir förstådd jämt heller.
Jag har varit ensam i så mycket och så länge tidigare av helt andra anledningar iof men det hjälps inte.
Jag vill ha en gemenskap, en familj som har tid för varandra och kan hjälpas åt med allt här hemma så att jag kan börja känna mig som en person och inte som jag alltid varit tidigare vad det då kan kallas med ett ord.
"CurlingLinda" kanske.
Det finns tyvärr inget alternativ.
Bit ihop eller bryt ihop.
Ibland är jag på gränsen till det senare eftersom jag inser att det kommer att ta tid innan vi är i hamn.
Om jag känner så här nu så vad ska jag göra om ett halvår till. Eller kanske ett år?
Det är inte hans fel.
Han har inte orsakat vad jag haft i mitt tidigare liv och som bidrar väldigt mycket till mina känslor som jag har av och till om vad jag betyder och vad folk vill ha mig till.
Hade jag inte velat detta så hade jag inte brytt mig, inte frågat eller längtat efter honom.
Uppenbart så är jag inte den som tänker kortsiktigt och vill gärna grubbla och se till vad som gör att folk omkring mig mår bra av.
Man kommer inte långt utan att göra det men i mitt fall så går det nog till överdrift många gånger och jag tappar mig själv på vägen medans alla andra mår bra av det jag gör för dom.
Det är jag väl medveten om och det blir jag påmind om hela tiden av mina vänner som känner mig som bäst och vet hur jag haft det tidigare.
Så gnällig eller ej, är det konstigt att jag trånar, längtar och är ivrig efter lite lugn, samhörighet, kärlek och framförallt ett gemensamt boende...med den jag valt att fortsätta mitt liv med (jag som inte ens skulle ha nån ny karl) som mina barn avgudar och som jag förhoppningsvis kan få dela massor med händelser och glädjeämnen med framöver?
Lite personligt kanske men jag vet att det är många av er som undrar hur det går och vad som händer och så här är det.
Vi har en plan och det är jag väldigt glad över.
Bättre sent än aldrig är ett bra talesätt men det är inte alltid lätt väg fram dit, men det kan jag stå för och jag älskar denna karl så mycket så det är värt det, även om jag kanske inte alltid är på topp.
Men nu vet jag att man inte behöver vara det, jag behöver inte gå omkring och låtsas att allt är så perfekt jämt.
Jag är inte mer än människa.
Kram
Jag känner det i hela kroppen och det märks uppenbart i mina ord att jag är less less och åter less.
Konstigt eller bara normalt?
Det är en jävligt knivig sits vi sitter i här.
Vi har 2 hus, ett var.
Mitt är beboeligt och hans är en renoveringsplats där man inte kan bo.
Så på agendan vareviga dag är ju givetvis snickerier och många timmars arbete på ett hus som i och för sig tar sig och blir mer och mer ett väldigt fint hus och jag försöker hjälpa till så gott jag kan men vad kan jag?
Det jag är riktigt bra på det är ju att serva med mat, sköta hemmet här i Hortlax och åka fram och tillbaka till hans hus och se om det är nåt jag kan bidra med.
Det är säkert uppskattat och för mig känns det väl ok, men så här ett år på detta vis så kan jag inte tycka att det är roligt längre.
Jag förstår honom.
Det är inte lätt alls att jobba heltid och sen slänga i sig mat och fortsätta hemma i huset i princip tills det är godnatt och sen ha den snurran igång alltjämt.
Men jag tror inte att jag blir förstådd jämt heller.
Jag har varit ensam i så mycket och så länge tidigare av helt andra anledningar iof men det hjälps inte.
Jag vill ha en gemenskap, en familj som har tid för varandra och kan hjälpas åt med allt här hemma så att jag kan börja känna mig som en person och inte som jag alltid varit tidigare vad det då kan kallas med ett ord.
"CurlingLinda" kanske.
Det finns tyvärr inget alternativ.
Bit ihop eller bryt ihop.
Ibland är jag på gränsen till det senare eftersom jag inser att det kommer att ta tid innan vi är i hamn.
Om jag känner så här nu så vad ska jag göra om ett halvår till. Eller kanske ett år?
Det är inte hans fel.
Han har inte orsakat vad jag haft i mitt tidigare liv och som bidrar väldigt mycket till mina känslor som jag har av och till om vad jag betyder och vad folk vill ha mig till.
Hade jag inte velat detta så hade jag inte brytt mig, inte frågat eller längtat efter honom.
Uppenbart så är jag inte den som tänker kortsiktigt och vill gärna grubbla och se till vad som gör att folk omkring mig mår bra av.
Man kommer inte långt utan att göra det men i mitt fall så går det nog till överdrift många gånger och jag tappar mig själv på vägen medans alla andra mår bra av det jag gör för dom.
Det är jag väl medveten om och det blir jag påmind om hela tiden av mina vänner som känner mig som bäst och vet hur jag haft det tidigare.
Så gnällig eller ej, är det konstigt att jag trånar, längtar och är ivrig efter lite lugn, samhörighet, kärlek och framförallt ett gemensamt boende...med den jag valt att fortsätta mitt liv med (jag som inte ens skulle ha nån ny karl) som mina barn avgudar och som jag förhoppningsvis kan få dela massor med händelser och glädjeämnen med framöver?
Lite personligt kanske men jag vet att det är många av er som undrar hur det går och vad som händer och så här är det.
Vi har en plan och det är jag väldigt glad över.
Bättre sent än aldrig är ett bra talesätt men det är inte alltid lätt väg fram dit, men det kan jag stå för och jag älskar denna karl så mycket så det är värt det, även om jag kanske inte alltid är på topp.
Men nu vet jag att man inte behöver vara det, jag behöver inte gå omkring och låtsas att allt är så perfekt jämt.
Jag är inte mer än människa.
Kram
