sophora

Ja ni, det är precis som jag är.
Jag känner det i hela kroppen och det märks uppenbart i mina ord att jag är less less och åter less.
Konstigt eller bara normalt?

Det är en jävligt knivig sits vi sitter i här.

Vi har 2 hus, ett var.
Mitt är beboeligt och hans är en renoveringsplats där man inte kan bo.
Så på agendan vareviga dag är ju givetvis snickerier och många timmars arbete på ett hus som i och för sig tar sig och blir mer och mer ett väldigt fint hus och jag försöker hjälpa till så gott jag kan men vad kan jag?
Det jag är riktigt bra på det är ju att serva med mat, sköta hemmet här i Hortlax och åka fram och tillbaka till hans hus och se om det är nåt jag kan bidra med.
Det är säkert uppskattat och för mig känns det väl ok, men så här ett år på detta vis så kan jag inte tycka att det är roligt längre.

Jag förstår honom.
Det är inte lätt alls att jobba heltid och sen slänga i sig mat och fortsätta hemma i huset i princip tills det är godnatt och sen ha den snurran igång alltjämt.

Men jag tror inte att jag blir förstådd jämt heller.

Jag har varit ensam i så mycket och så länge tidigare av helt andra anledningar iof men det hjälps inte.
Jag vill ha en gemenskap, en familj som har tid för varandra och kan hjälpas åt med allt här hemma så att jag kan börja känna mig som en person och inte som jag alltid varit tidigare vad det då kan kallas med ett ord.
"CurlingLinda" kanske.

Det finns tyvärr inget alternativ.
Bit ihop eller bryt ihop.
Ibland är jag på gränsen till det senare eftersom jag inser att det kommer att ta tid innan vi är i hamn.
Om jag känner så här nu så vad ska jag göra om ett halvår till. Eller kanske ett år?

Det är inte hans fel.
Han har inte orsakat vad jag haft i mitt tidigare liv och som bidrar väldigt mycket till mina känslor som jag har av och till om vad jag betyder och vad folk vill ha mig till.
Hade jag inte velat detta så hade jag inte brytt mig, inte frågat eller längtat efter honom.
Uppenbart så är jag inte den som tänker kortsiktigt och vill gärna grubbla och se till vad som gör att folk omkring mig mår bra av.
Man kommer inte långt utan att göra det men i mitt fall så går det nog till överdrift många gånger och jag tappar mig själv på vägen medans alla andra mår bra av det jag gör för dom.
Det är jag väl medveten om och det blir jag påmind om hela tiden av mina vänner som känner mig som bäst och vet hur jag haft det tidigare.

Så gnällig eller ej, är det konstigt att jag trånar, längtar och är ivrig efter lite lugn, samhörighet, kärlek och framförallt ett gemensamt boende...med den jag valt att fortsätta mitt liv med (jag som inte ens skulle ha nån ny karl) som mina barn avgudar och som jag förhoppningsvis kan få dela massor med händelser och glädjeämnen med framöver?

Lite personligt kanske men jag vet att det är många av er som undrar hur det går och vad som händer och så här är det.
Vi har en plan och det är jag väldigt glad över.
Bättre sent än aldrig är ett bra talesätt men det är inte alltid lätt väg fram dit, men det kan jag stå för och jag älskar denna karl så mycket så det är värt det, även om jag kanske inte alltid är på topp.
Men nu vet jag att man inte behöver vara det, jag behöver inte gå omkring och låtsas att allt är så perfekt jämt.

Jag är inte mer än människa.

Kram