sophora

Länge sen sist. Få se då vad som hänt...
...
...
...inte mycket.

Jag lever fortfarande i drömmen om det perfekta livet.
Ni vet, så som det är på reklamen där prydliga kvinnan står vid spisen i förkläde, barnen sitter snällt vid bordet och ler och mannen kommer hem från jobbet och kysser kvinnan på kinden och sen lever dom lyckliga i alla sina dagar och allt är rosenrött.

Jag kommer hem från jobbet, trött och med håret på ända av mina fem minuters göra mig iordning på morgonen,  har snabbt svidat om till gåbortmjukisar, barnen är jag glad om dom ens är hemma, och är dom hemma så ser det ut som fem svåra år, och Nicke han kommer iof hem och brukar faktiskt ge mig en liten kyss och sen äter vi. Åsså är alla borta. 
Hokus pokus filijokus.

Trots att allt i det stora hela är nästintill perfekt när vi nån gång är samlade som en "familj" så har jag nog aldrig känt mig så ensam. 
Det är mitt största bekymmer och jag kan inte påverka det heller. 

Nåja, inget ont som inte för nåt gott med sig heter det och jag antar att vi strävar efter samma mål när det är möjligt så jag biter så hårt jag bara kan även om det känns skit oftare och oftare ju längre tiden går. 

Har målat i toaletten också. 
Äckliga fula träfärgade panel ska väck. Vit och fin ska den bli. 
Har även hunnit tappa ut färgburken över golvet och stått där på knä och försökt torka upp något som är värre än sirap. Men det gick. Och det var ju roligt.

Idag har Nicke bytt till vinterdäck och jag och svärmor har kompenserat med att lasta ett jättelass med bråte från gården. 

Resten av kvällen ska tillbringas med mina barn. 
Sara åker till Luleå hela helgen och sen är ju barnveckan slut igen så det gäller att passa på. 

Men imorgon är det freeeeedag!
Som jag längtar. 

Så är livet, upp och ner. 
Berg och dalbana, hiss och diss. 
En bumpy ride. 

Kramar!♥