Snörpligt
Barnen har åkt iväg till roligare saker i helgen än att va med mamma så just nu är jag ensam. Nicklas tog en långvila på em/kväll och for sen hem till dörrkarmar och diverse.
Började tända lite ljus, stökade undan och slog på lite mysig musik och tänkte få det så där skönt och avkopplande och fint en fredagkväll.
Men det blev bara pannkaka av alltihopa.
Istället känner jag mig ensam, smått deprimerad över bristen på dom jag helst av allt skulle vilja krypa upp i soffan med och det slog mig att barnveckan i princip är över nu och det blev bara ledsamt.
Jag är trött, orkar inte fara och börja med några projekt hos Nicke så sent på kvällarna och sitter väl här och är ledsen och fortsätter att längta efter ett normalt liv med alla under samma tak.
Då kanske det kommer tillbaka, kelandet i soffan, det sociala livet, att man kan göra saker tillsammans förutom det som innebär fixande och trixande.
Jag saknar det, jag behöver det och jag tycker om det.
