Home alone
När katten är borta dansar råttorna på bordet....
...eller så inte.
Barnen har åkt till pappan och vi är tillbaka i ångestveckan när det finns alldeles för mycket tid för sig själv här hemma.
Ids inte åka runt och hälsa på folk hela kvällarna och det finns egentligen massor att göra här, i mitt hus, men lusten försvinner med alla människor som far så det blir bara att göra det så hyfsat städat som det går och vänta...och vänta...och vänta...blääääää.
Känns hemskt att sitta här hemma när jag vet hur mycket som är ogjort hos Nicke. Det som gör mig gladast är när det finns jobb till mig också så jag kan pulimasa med något och känna att jag bidragit med nåt.
Jag tycker inte om att se på när andra jobbar på saker som jag själv ska ha del i senare. Jag vill också!
Nåväl, snart kommer det nog nåt att förse sig med.
Till dess så hade jag tänkt (observera tänkt) börja beta av rum för rum här hemma på skräp. Tänkte att det är ju bra att det är gjort den dagen det börjar vara dax att tömma huset för uthyrning eller försäljning.
Jag har inte samlat på mig så himla mycket men mamma har lämnat en del och det finns alltid mer saker att göra sig av med.
Måla klart toan skulle också vara en ide´ men jag tror att jag får vänta lite med det tills jag blir bättre i ryggen.
Annars är allt precis som vanligt. Alltså kanon.
Jag har världens finaste barn och tillika karl och själv känner jag mig gode nöjd med min insats här i familjen också.
Funderar lite på dagens låtval och kommer fram till denna.
I mitt tycke den bästa balladen som gjorts.
Tjing!
...eller så inte.
Barnen har åkt till pappan och vi är tillbaka i ångestveckan när det finns alldeles för mycket tid för sig själv här hemma.
Ids inte åka runt och hälsa på folk hela kvällarna och det finns egentligen massor att göra här, i mitt hus, men lusten försvinner med alla människor som far så det blir bara att göra det så hyfsat städat som det går och vänta...och vänta...och vänta...blääääää.
Känns hemskt att sitta här hemma när jag vet hur mycket som är ogjort hos Nicke. Det som gör mig gladast är när det finns jobb till mig också så jag kan pulimasa med något och känna att jag bidragit med nåt.
Jag tycker inte om att se på när andra jobbar på saker som jag själv ska ha del i senare. Jag vill också!
Nåväl, snart kommer det nog nåt att förse sig med.
Till dess så hade jag tänkt (observera tänkt) börja beta av rum för rum här hemma på skräp. Tänkte att det är ju bra att det är gjort den dagen det börjar vara dax att tömma huset för uthyrning eller försäljning.
Jag har inte samlat på mig så himla mycket men mamma har lämnat en del och det finns alltid mer saker att göra sig av med.
Måla klart toan skulle också vara en ide´ men jag tror att jag får vänta lite med det tills jag blir bättre i ryggen.
Annars är allt precis som vanligt. Alltså kanon.
Jag har världens finaste barn och tillika karl och själv känner jag mig gode nöjd med min insats här i familjen också.
Funderar lite på dagens låtval och kommer fram till denna.
I mitt tycke den bästa balladen som gjorts.
Tjing!
Perfekt
Har haft en bra helg.
På dagarna har vi varit hos Nicke och jobbat på med golvet i köket och på kvällarna har vi bara varit hemma och tagit det lugnt.
Idag satte vi iallafall sista bitarna golv på plats och det blev kanon!
Annars händer det inte så mycket. Än iallafall.
Kanske kommer att bli ändringar i vardagen framöver :-)
Inga mera nyheter just nu.
Nu blir det sängen och lite myspys innan det är dax att sussa och påbörja en ny arbetsdag imorgon igen.
Natti natti.
På dagarna har vi varit hos Nicke och jobbat på med golvet i köket och på kvällarna har vi bara varit hemma och tagit det lugnt.
Idag satte vi iallafall sista bitarna golv på plats och det blev kanon!
Annars händer det inte så mycket. Än iallafall.
Kanske kommer att bli ändringar i vardagen framöver :-)
Inga mera nyheter just nu.
Nu blir det sängen och lite myspys innan det är dax att sussa och påbörja en ny arbetsdag imorgon igen.
Natti natti.
Watch out everybody!
Nu är det snart dax för bombardering med födelsedagar.
Sara, 15 år, 25 februari. Emil, 11 år, 14 mars. Morsan, ålder oviktig, 19 mars. Jag, yngre än någonsin, 22 mars. Sen har vi då lilla Engla samtidigt som Sara och som också måste grattas.
Saras present är då klirrad. Moppekortet blir det och första kursdatum är den 23:e så nu är det inte länge innan det är galningar ute på vägarna (hon och hennes kamrater) och då allihopa, då är det bara att hålla ögonen öppna för dom som är ute och åker på mopeder i den åldern är faktiskt inte riktigt kloka.
Kör bara rakt fram, var dom än är och kollar varken hit eller dit.
Än värre i en mors redan så hispiga hjärna är ju då att nu är det endast 12 månader då kvar tills dom ska i BIL! Dock med övningsperson då och den kommer inte att vara jag. Nej, jag tror att jag sätter den käraste jag har förutom mina barn i passagerarsätet. Nämligen Nicklas.
Jojo, så får det bli. Redan förvarnat så han har ett år på sig att samla sig och förbereda sig psykiskt inför detta.
Tror att han är ypperlig till jobbet för övrigt.
Sen fick jag ett sms idag mitt i fikat som gjorde att jag höll på att sätta kaffet i halsen.
Det lyder som följande: "******" ska till barnmorskan och prata om p-piller och hon ville att ja skulle följa då, ja vill dock oxå börja med p-piller."
WTF, (ungdomsspråk, ni ser ju. LOL) va???? Å hon som skulle till Luleå helt själv i helgen och träffa en kille som hon är "kompis" med. Troooooligt. Nähääädu.
Nippran, det är vad jag får.
Igårkväll var det som att jorden skulle gå under redan 2011.
Först lungt och sansat sökande efter ett vitt linne.
Några minuter senare något mer frustrerad.
Ytterligare nån minut mer eller mindre hysterisk.
Någon sekund till, sen var det mitt fel.
Jahapp.
Ja ni, been there done that. Jag vet. Det är också det som skrämmer skiten ur mig, men jag vet ändå att det inte lönar sig att säga nej och förbjuda för dom gör det dom vill iallafall om man inte ska stå dom i hasorna dygnet runt.
Jag som själv varit guds bästa barn önskar att min dotter följer i mina fotspår.
(Det känns bättre så)
Det är tur att jag har Emil också som lugnar mig mer än ger mig svettningar och det är förhoppningsvis många år innan jag ska måsta börja oja mig där också och då har den andra vuxit till sig och tar kloka och bra beslut på egen hand. (Önsketänkande)
Dom roar och värdesätter mitt liv till den grad att jag inte ens skulle ha ett liv utan dom men för att man älskar dom så innerligt så gör dom ens liv outhärdligt ibland också, men på ett bra sätt.
(Kan gälla karln också iofs :-))
Precis som det är nu för dom, pest och pina och kärringjävel och alla världens ramsor så var det för mig och idag...det är som dom säger, det är när man är vuxen som man förstår sina föräldrar.
Och tro mig att jag förstår!
Stackars mamma, stackars pappa. Att jag ens fick gå ut.
Ja, det var dagens tankar.
Annars rullar allt på.
Byggeriet, jobberiet och allt är ok.
Fick lite goda råd och utbytestankar av min kära idag angående allt, han är en klippa. Klok, tar för sig och verkligen engagerar sig i barnen och bryr sig.
Det var som jag skrev till han i ett sms:
Tårar får man vänta sig av hjärtesorg, det hör kärleken till.
Tänk så enkelt det skulle vara om man träffade rätt på en gång. Men ibland kan det ta en så där 20 år.
Men det var det värt.
Tjingeling!
Sara, 15 år, 25 februari. Emil, 11 år, 14 mars. Morsan, ålder oviktig, 19 mars. Jag, yngre än någonsin, 22 mars. Sen har vi då lilla Engla samtidigt som Sara och som också måste grattas.
Saras present är då klirrad. Moppekortet blir det och första kursdatum är den 23:e så nu är det inte länge innan det är galningar ute på vägarna (hon och hennes kamrater) och då allihopa, då är det bara att hålla ögonen öppna för dom som är ute och åker på mopeder i den åldern är faktiskt inte riktigt kloka.
Kör bara rakt fram, var dom än är och kollar varken hit eller dit.
Än värre i en mors redan så hispiga hjärna är ju då att nu är det endast 12 månader då kvar tills dom ska i BIL! Dock med övningsperson då och den kommer inte att vara jag. Nej, jag tror att jag sätter den käraste jag har förutom mina barn i passagerarsätet. Nämligen Nicklas.
Jojo, så får det bli. Redan förvarnat så han har ett år på sig att samla sig och förbereda sig psykiskt inför detta.
Tror att han är ypperlig till jobbet för övrigt.
Sen fick jag ett sms idag mitt i fikat som gjorde att jag höll på att sätta kaffet i halsen.
Det lyder som följande: "******" ska till barnmorskan och prata om p-piller och hon ville att ja skulle följa då, ja vill dock oxå börja med p-piller."
WTF, (ungdomsspråk, ni ser ju. LOL) va???? Å hon som skulle till Luleå helt själv i helgen och träffa en kille som hon är "kompis" med. Troooooligt. Nähääädu.
Nippran, det är vad jag får.
Igårkväll var det som att jorden skulle gå under redan 2011.
Först lungt och sansat sökande efter ett vitt linne.
Några minuter senare något mer frustrerad.
Ytterligare nån minut mer eller mindre hysterisk.
Någon sekund till, sen var det mitt fel.
Jahapp.
Ja ni, been there done that. Jag vet. Det är också det som skrämmer skiten ur mig, men jag vet ändå att det inte lönar sig att säga nej och förbjuda för dom gör det dom vill iallafall om man inte ska stå dom i hasorna dygnet runt.
Jag som själv varit guds bästa barn önskar att min dotter följer i mina fotspår.
(Det känns bättre så)
Det är tur att jag har Emil också som lugnar mig mer än ger mig svettningar och det är förhoppningsvis många år innan jag ska måsta börja oja mig där också och då har den andra vuxit till sig och tar kloka och bra beslut på egen hand. (Önsketänkande)
Dom roar och värdesätter mitt liv till den grad att jag inte ens skulle ha ett liv utan dom men för att man älskar dom så innerligt så gör dom ens liv outhärdligt ibland också, men på ett bra sätt.
(Kan gälla karln också iofs :-))
Precis som det är nu för dom, pest och pina och kärringjävel och alla världens ramsor så var det för mig och idag...det är som dom säger, det är när man är vuxen som man förstår sina föräldrar.
Och tro mig att jag förstår!
Stackars mamma, stackars pappa. Att jag ens fick gå ut.
Ja, det var dagens tankar.
Annars rullar allt på.
Byggeriet, jobberiet och allt är ok.
Fick lite goda råd och utbytestankar av min kära idag angående allt, han är en klippa. Klok, tar för sig och verkligen engagerar sig i barnen och bryr sig.
Det var som jag skrev till han i ett sms:
Tårar får man vänta sig av hjärtesorg, det hör kärleken till.
Tänk så enkelt det skulle vara om man träffade rätt på en gång. Men ibland kan det ta en så där 20 år.
Men det var det värt.
Tjingeling!
