sophora

Sen jag flyttade hemifrån så har jag fram till dagens datum haft 6 boenden.
Durrnäs, Munksund x 2, Barrgränd, Bruksvägen och nu Harvvägen.

Jag minns varendaste flytt nästan in i minsta detalj, alla skrymslen och vrår som man redan innan man flyttat redan möblerat, satt upp gardiner och väntat och längtat.
Ni vet, den där känslan man får om något nytt, spännande och förväntningar på ett boende att trivas i allihopa.

Nu ska jag ju då flytta igen inom en ganska snar framtid förhoppningsvis.
Nicke jobbar och sliter och gör så fint i sitt hus och nu är det egentligen inte så himla mycket kvar med tanke på att det är 1 1/2 år som vi har träffats och det har byggts hela tiden och det har inte varit lätt för honom det där.

Det känns lite konstigt.
Jag kommer att flytta in i ett hus som är genomtänkt och planerat av honom ut i fingerspetsarna efter hans visioner och stil, något som han grubblat och satt sin prägel på alldeles själv och det blir kanonfint.
Men det finns liksom inte en endaste touch av Linda där, inget som jag varit med och valt ut eller planerat.

När någon frågar om hur det ska bli här eller där så har jag inte den blekaste aning om han inte haft hem prover och visat mig innan och jag känner mig lite dum ibland när jag står där som ett frågetecken och folk undrar om det inte är tänkt att jag ska flytta dit??? Ehhh, jooo men det är ju hans hus.

Det är det ju, jag har ju mitt eget som det är nu och han har sitt som det är nu.

Frågan är om det någonsin kommer att kännas som att jag är hemma där.
Jag vet inte.
Det här är något nytt för mig att bara stå vid sidan om och vänta och hoppa in och städa eller dona när jag behövs och ser det just nu mer som ett nödvändigt ont istället för ett framtida hem, kanske just därför att jag inte känner mig delaktig.

Tänk om han inte vill ha mina ögonstenar här och var i huset som är ett måste för mig, speciellt nu när jag inte får ha dom alltjämt.
Jag tycker om att kunna gå in i nästan vilket rum som helst och få se dom hänga där, små som stora och få le när jag stannar till och längtar efter att dom ska komma hem.

Ibland vill jag bara grina,
jag vet inte vad som är värre, sitta här och inte vara till nytta eller för han att måsta åka hem och jobba där hela tiden.
Veckorna utan barnen är en plåga för mig som inte alls tycker om att bara lata mig.
Jag tror inte riktigt att han förstår alla gånger jag gnäller och vill ha honom här.
Det är fortfarande nytt för mig att vara ensam.
Jag vänjer mig aldrig att inte kunna vänta hem Sara eller Emil, inte ha någon som behöver mig hela tiden och vi pratar inte riktigt samma språk och jag kan inte, eller rättare sagt vill inte längre, göra mig förstådd.
För det spelar ingen roll, det måste ändå vara så här. Tills det är klart.

Och jag väntar...och väntar...och längtar...så länge jag behöver.

Det glädjer mig att jag har mina barn med mig i allt det här, dom vill också och ser fram emot allting och det är ju ändå det viktigaste.
Dom har haft det tufft i allt som varit och förtjänar mer än alla andra inblandade att få vara lyckliga och känna sig delaktiga i vad som komma skall.
Dom frågar och jag försöker svara så gott jag kan men nu känns det skönt att kunna säga att: ja så blir det, men riktigt när, det vet vi inte.
Deras förväntningar och nyfikenhet gör mig så jävla glad.
Det får mig att känna att jag har lyckats.
Att VI har lyckats med att skapa en trygg och glad tillvaro där man trivs.

Tills vidare så pyntar jag på här.
Har just beställt mina första gardiner och nya sängkläder till mitt hus.

Tjing.

Tänkte göra en sammanfattning detta nya år också och minnas året som gått på både gott och ont.

Det här är vad som fastnat under 2010 för mig.

Födelsedagar

Började i februari med Sara. 14 år lilla tjejen, hugaligen vad tiden springer iväg. Första året på högstadiet och med morsan i släptåg...känns säkert sådär men än så verkar hon inte ha börjat intressera sig för att stå i ett hörn och hångla med nån kille så det som säkert känns mest obekvämt är att alla hennes kompisar vet vem jag är och gärna står och surrar en stund när hon själv vill fortsätta promenaden förbi.
Underbara dotter,klipsk, grinig, tjuvrolig, lättretlig, glad, ledsen, arg, full i skratt och tonårshormoner och vacker som få. Jag älskar dig.

Emil kom strax efter, närmare bestämt bara typ 2 veckor.
Ville inte ha nåt kalas detta år. Killen börjar bestämt bli stor han också när kalas inte längre är aktuellt utan nåt som småbarn har och ska det vara nåt så ska det kallas party eller bara att man fyller år. Så det så.
Lillgammal och bra på att spara gick vi till elgiganten där han köpte sig en ny mobiltelefon för pengarna han fick och den verkar han vara nöjd över än.
Underbara son, nästan alltid glad, snabbtänkt, genomsnäll, sjusovare, omtänksam och med stor portion humor. Jag älskar dig också.

Nicklas fyller i maj, 16 maj. Vi firade utanför hans hus med hans familj och min var förbi och det var varmt som attan den dagen.
Solen gassade och allt var alldeles perfekt. Kommer även ihåg att han satte upp sina utomhusspottare den dagen. Min kärleksfulla, skrattande, busiga, arbetsamma, kramiga, omtänksamma och glädjespridande älskling. Jag älskar även dig.

Sjukdomar

Pappa har haft otur med sina tior. Varje gång han hamnat på lassa så sätter man hjärtat i halsgropen och rusar iväg och där sitter han och nästan undrar vad det är för onödig resa han behövt åka iväg på och underhåller oss alla med sin humor och hans sätt att se på livet som en fest, utan problem och är positiv i vad som än sker dock med förnekelse över att han faktiskt inte är ung längre. Fast han försöker förjävla bra. Jag har världens bästa pappa. Jag älskar dig.

För att inte tala om mamma då. Stackarn har i åratal kämpat med sin reumatism och trötthet och känner säkert många gånger att livet suger. Ingen ork, ingen lust, värk, sömnproblem och allt annat som följer med detta och har en karl (min pappa då) som är pigg och alert och inte har ont på ett endaste ställe i kroppen och är 73 år. Det kan inte vara lätt att hänga på i hans tempo.
Hjärtinfarkten skrämde skiten ur mig fullständigt.
Hon har haft sin värk och de andra problemen i så många år som vi varit fullt medvetna om och det är ju pappa som åkt in och ut på lasarettet så när han ringer och säger att hon är i ambulans på väg till umeå så blev det som ett hammarslag i huvudet.
Nicklas erbjöd sig att åka med mig så vi tog en ledig dag och åkte och hälsade på i Umeå över dagen och efter det och fått se att hon var okej så kunde jag åka hem och ta en lättnadens suck.
Inget mer nu i år, tack. Jag älskar dig.

Efter dom där incidenterna så är mina sjukdomsfall inget att snacka om egentligen.
Har däremot varit sjuk i tid och otid detta år och nu får jag hoppas att den senaste förkylningen jag hade strax innan årets slut fick vara den sista på vääääldigt länge. Har inte ork, inte lust och inte råd med mer skit i kroppen!

Resor

Påsken åkte vi till Jörn i goda vänners lag och hade kanonkul. Barnen var med och vi bara mös, grillade och solade i skidbacken i några dagar och det var kanon.

Umeå blev det några vändor också och vi firade midsommar där. Fantastiska människor som man bara känner sig så hemma hos även om jag bara mött dom ett par enstaka gånger och jag längtar redan tillbaka. Nästa gång ska vi ta barnen med oss.

Husvagnstrippen till rallycross var det nu var var ju också en upplevelse i sig.
Lånade en vagn osedd och när vi skulle hämta den höll vi fullkomligt på att garva ihjäl oss när vi insåg att den var hundra år gammal och ful som stryk, men vad gör det när vi bara skulle sova där jag, Emil och Nicke och det var som med allt annat vi tar oss för väldigt trevligt och Emil fick en ny kompis från Umeå och var riktigt nöjd över detta.

Skotertävling hann vi också med.
Snöade gode ordentligt så vi satt påpälsade och tittade och drack varm choklad med mintu och åt kalla limpmackor en hel dag men det var också kul.

Sist men inte minst, Kanarieöarna.
Å vilken fantastisk semester på alla sätt och vis.
Hela familjen samlad, varmt och soligt, god mat och framförallt att vi fick UMGÅS, utan snickerier, jobb och alla vardagliga tråkiga saker. Bara vara och i gott sällskap. Gjorde oss gott och jag vill göra det igen och igen och igen!!!

Kärleken

Jag vet att jag hittat människan i mitt liv. Den jag vill leva med och som gör mig så varm i hjärtat så fort jag tänker på han.
Han gör mig glad, flamsig, pirrig, förväntansfull, rörd, kärleksfull och framförallt lycklig.
Även om det har varit ett känslosamt år då jag tyckt att det varit jobbigt med allt renoverande och brist på kvalitetstid så vet jag nu att han gör det för oss och för att vi ska kunna slå våra påsar ihop.
Det är inte lätt att börja om i ett nytt förhållande och veta vad den andra tänker och ibland tolkar man saker och ting fel och jag har känt mig fruktansvärt osäker på vart han ville att detta skulle bära fast jag själv känt länge vad jag vill och det har nog gjort mig ganska så sårbar i många situationer och istället för att bara fråga så har jag funderat och försökt filosofera mig fram till ett svar och inte velat verka påstridig eller kanske till och med skrämma bort honom.
Nu känner jag mig trygg, jag skulle nästan vilja att han jobbade dygnet runt på huset så det blir klart nån gång men jag är ju lite snål med att ge bort all tid med honom så han får allt komma hem och kramas emellanåt.
Jag är verkligen så jävla glad över att han är min.
Nu vet jag vad kärlek är.
Och vad det är att vara älskad.
And I feel gooood. :)

Förväntningarna

Nummer 1 blir ju givetvis att vi flyttar ihop. Det ultimata för vårat förhållande och jag tror att även om det är kanoners så blir det ännu mer kanoners!

Att alla ska få vara friska.
Inga mer sjukhusbesök och sånt nu.

En ny resa nästa vinter.
Skulle inte sitta helt fel, ett hus mindre=mera pengar till roliga saker.

Att min syster med familj kommer i sommar.
Jag vet...det är inte billigt, men förväntar jag mig inget så har jag inget att se fram emot heller så jag kör på det.

Minst lika mycket bra holabaloo som tidigare ;)

Vinna några miljoner kronor. 

Slutsats

Jag har det förjävla bra. 
Typ nästan bäst tror jag. 
Jag må gnälla ibland, men jag skrattar lika fort igen. 
2011 kommer att bli ett år att minnas också, säkert både bra och dåliga saker men det återstår att se nästa år då jag sitter och minns nya upplevelser och händelser. 

Kom ihåg att ta hand om varandra, sträva alltid framåt och ingenting är egentligen omöjligt, kanske bara en kurvig väg dit.

Kram på er!