sophora

Sen jag flyttade hemifrån så har jag fram till dagens datum haft 6 boenden.
Durrnäs, Munksund x 2, Barrgränd, Bruksvägen och nu Harvvägen.

Jag minns varendaste flytt nästan in i minsta detalj, alla skrymslen och vrår som man redan innan man flyttat redan möblerat, satt upp gardiner och väntat och längtat.
Ni vet, den där känslan man får om något nytt, spännande och förväntningar på ett boende att trivas i allihopa.

Nu ska jag ju då flytta igen inom en ganska snar framtid förhoppningsvis.
Nicke jobbar och sliter och gör så fint i sitt hus och nu är det egentligen inte så himla mycket kvar med tanke på att det är 1 1/2 år som vi har träffats och det har byggts hela tiden och det har inte varit lätt för honom det där.

Det känns lite konstigt.
Jag kommer att flytta in i ett hus som är genomtänkt och planerat av honom ut i fingerspetsarna efter hans visioner och stil, något som han grubblat och satt sin prägel på alldeles själv och det blir kanonfint.
Men det finns liksom inte en endaste touch av Linda där, inget som jag varit med och valt ut eller planerat.

När någon frågar om hur det ska bli här eller där så har jag inte den blekaste aning om han inte haft hem prover och visat mig innan och jag känner mig lite dum ibland när jag står där som ett frågetecken och folk undrar om det inte är tänkt att jag ska flytta dit??? Ehhh, jooo men det är ju hans hus.

Det är det ju, jag har ju mitt eget som det är nu och han har sitt som det är nu.

Frågan är om det någonsin kommer att kännas som att jag är hemma där.
Jag vet inte.
Det här är något nytt för mig att bara stå vid sidan om och vänta och hoppa in och städa eller dona när jag behövs och ser det just nu mer som ett nödvändigt ont istället för ett framtida hem, kanske just därför att jag inte känner mig delaktig.

Tänk om han inte vill ha mina ögonstenar här och var i huset som är ett måste för mig, speciellt nu när jag inte får ha dom alltjämt.
Jag tycker om att kunna gå in i nästan vilket rum som helst och få se dom hänga där, små som stora och få le när jag stannar till och längtar efter att dom ska komma hem.

Ibland vill jag bara grina,
jag vet inte vad som är värre, sitta här och inte vara till nytta eller för han att måsta åka hem och jobba där hela tiden.
Veckorna utan barnen är en plåga för mig som inte alls tycker om att bara lata mig.
Jag tror inte riktigt att han förstår alla gånger jag gnäller och vill ha honom här.
Det är fortfarande nytt för mig att vara ensam.
Jag vänjer mig aldrig att inte kunna vänta hem Sara eller Emil, inte ha någon som behöver mig hela tiden och vi pratar inte riktigt samma språk och jag kan inte, eller rättare sagt vill inte längre, göra mig förstådd.
För det spelar ingen roll, det måste ändå vara så här. Tills det är klart.

Och jag väntar...och väntar...och längtar...så länge jag behöver.

Det glädjer mig att jag har mina barn med mig i allt det här, dom vill också och ser fram emot allting och det är ju ändå det viktigaste.
Dom har haft det tufft i allt som varit och förtjänar mer än alla andra inblandade att få vara lyckliga och känna sig delaktiga i vad som komma skall.
Dom frågar och jag försöker svara så gott jag kan men nu känns det skönt att kunna säga att: ja så blir det, men riktigt när, det vet vi inte.
Deras förväntningar och nyfikenhet gör mig så jävla glad.
Det får mig att känna att jag har lyckats.
Att VI har lyckats med att skapa en trygg och glad tillvaro där man trivs.

Tills vidare så pyntar jag på här.
Har just beställt mina första gardiner och nya sängkläder till mitt hus.

Tjing.