sophora

Ja hörni, nu var det lääänge sen jag skrev.
Har inte haft nån lust i det fina sommarvädret och det har varit barnvecka så jag har liksom inte varken tid eller lust att sitta vid datorn alls.

Ju mer jag har tänkt på det här med bloggen och lösenord ju mer korkad känner jag mig. Vaddå, jag har ju all rätt att skriva precis som jag vill så om jag nu får nåt mer il på en vecka och ska skriva så tror jag att jag tar bort det där och skriver öppet igen. Jag skiter faktiskt i vem som läser och vad ni tycker bara jag får slippa prata om det på arbetstid när jag ska ha lönesamtal åtminstone.

Har vart långledig.
Fy 17 så skönt!
Inte har vi haft otur med vädret heller när vi fått sol och hundra grader varmt nästan hela helgen.
Firade Nicklas födelsedag ute på hans gård igår och det var så varmt och svettigt så man bara suckade. Hade inte rakat benen heller så det var långbyxor som gällde för mig in på eftermiddagen.
En jättetrevlig dag med hans familj och vänner och min mor och far var för första gången dit och inspekterade.
Jag och barnen grattade han på lördagen med middag på Golden. Det enda han sa att han ville ha när jag frågade var kalsonger och jag vägrade så det fick bli mat och mys. Åt världens godaste planka så jag tror att han blev nöjd.

Däremot så fick jag uppleva mitt livs värsta stund i helgen.
Har aldrig någonsin varit så rädd, så sårbar eller känt sån fruktansvärt ångest på en och samma gång.
Av hänsyn till mina barn vill jag inte skriva vad det handlar om men känner ändå att jag vill skriva lite om det och få ur mig känslor.
Det är alla föräldrars skräck att ett barn ska dö före en själv, att måsta leva med saknaden och veta att man aldrig mer får se sin son eller dotter.
Jag har landat och inser att mina älskade barn finns här med mig men har även fått insikt i att det inte är en självklarhet och att jag som mamma kommer att värdera varje sekund med dom mer än jag redan gjort.
Tyvärr så kommer veckan att bli tung och jag blir då och då påmind om hur det kunnat vara och jag får hjärtklappning när jag inser att jag måste vara ifrån dom en hel vecka och har ingen kontroll över vad dom gör eller hur dom mår, för det måste jag ibland se på dom för att få veta något.
Har drömt hemska drömmar och vaknat genomsvettig med skräcken i kroppen och jag kan bara vara tacksam för att omständigheterna gjorde att det blev som det blev.

Jag vet inte vem jag varit eller i vilket skick om jag inte träffat Nicklas.
Speciellt såna här gånger så är jag så otroligt glad och uppskattar verkligen att jag har honom.
Allt kan kännas piss och jag kan vara ledsen, arg eller allmänt nere och när han kommer blir det alltid bättre. Ibland för att jag bara tycker om den person han är, glad och skojig, och ibland för att jag får ventilera mina tankar och funderingar med han och han lyssnar och stöttar mig när jag är vek och det ger mig mitt självförtroende tillbaka och jag tar i med nya tag.

Nä, det där får vara allt för idag.
Glöm inte bort era nära och kära.
 

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig känna kärlek i världen.

...för då är det onsdag imorgon och då är det sista arbetsdagen för veckan!

Jag har tagit flexledigt på fredag och kan snabbt räkna ut att det blir 4 dagar utan måsten och förhoppningsvis en hel del mys, grillning och kvalitetstid med mina kära.
Dotra har redan börjat sin planering med sovfrämmande, sova borta och kompisar (antagligen dygnet runt) och Emil han är ju nästan aldrig själv heller så dom lär ju vara på vift mest gissar jag. Men men, vad ska man sitta hemma med oss för?

Just nu så har jag sill-schweemen.
Sill, potäter, röra och ägg till middag och det var så länge sen så jag åt massor och blev alldeles för mätt. Är ganska ställd just nu, Nicklas bil har pajat vilket innebär att han lånat min och det enda sättet för mig att ta mig till Bersika där det finns folk att umgås med är ju då med cykel och det blåser aaaningen för mycket för att jag ska orka det så det blir nog till att sitta här och vänta...och vänta...och vänta, tills det kommer hem någon. Suck.

Där kommer vi då till ett aktuellt ämne som kom upp på min kompis blogg.
BEHOV.
Hmm, ja det är ju något som alla har. Jag jobbar väldigt mycket på att tillfredsställa andras behov har jag märkt. Om jag ska vara självkritisk så är det nog så att jag gör det hela tiden och tänker inte ens mycket på att jag faktiskt har saker själv som jag mår sämre och bättre av.

Ska jag må toppen så finns det några små saker som jag gör.

1. Ser till att vara kring mina barn och Nicklas.

2. Vänner. En kaffe, ringa någon och surra och kolla läget, käka nåt eller bara glo på tv. Spelar ingen roll, det får mig att må bra iallafall.

3. Jobba. Det är skit ibland, kul ibland och sådär ibland, men jag skulle inte vilja tappa det! Träffar en massa folk i alla åldrar hela dagen och får surra och skratta och leka. Man vet ju hur trist det är att bara vara sjuk några dagar.

4. Jävlas. Jag gillar att busa. Driva med folk och spela små spratt. Tyvärr så är det inte så ofta jag kommer till skott nuförtiden men när jag väl gör det så mår jag så jävla väl. Så är det.

5. Sex. Ett måste. Jag visste tidigare också att jag behöver det och mår bra av det men vet nu att jag mår ännu bättre med nån som vill ha det med mig också. Jag behöver inte boka en tid om man säger så.

6. Mat. Godis. Fika. Ja, där behöver jag inte precisera mer än så.

Sen finns det ju en massa andra saker som man mer eller mindre kräver för att ha ett drägligt liv. Men det är så mycket och så olika från person till person så det är ju en hel vetenskap.
Det är ju också så att mår dom som är runt omkring dig bra så får du det alltid tillbaka på ett eller annat sätt.


"Seduce my mind and you can have my body,
 find my soul and I'm yours forever"

Nu blidde det på det här viset att jag vill ha lite ändringar här med lösenord. Jag har ju fått lite aja baja tidigare pga att jag skrivit om en arbetsplats här i vissa sammanhang, i och för sig inte på något för mig dåligt sätt egentligen, bara med glimten i ögat men tydligen uppfattas jag som oseriös och det blev lite sura miner angående detta. Tog bort vad som inte var passande och trodde allt var frid och fröjd med det.

Men icke sa Nicke,
på mitt lönesamtal i veckan så blev det mer prat om min blogg och vad som stod där eftersom chefen fått höra ett och annat på en fest som hon sa, och där kan jag tycka att det blir lite fel för hur det än är, vad jag än skriver eller inte skriver så har jag rätt att ha åsikter och tycka precis vad jag vill utan att det ska bli ett samtalsämne som ska vara jobbrelaterat och därför så valde jag detta.
Det är rent patetiskt att jag som privatperson ska måsta sitta och försvara mig och mitt liv, för det är ju det jag skriver om här på bloggen.
Ibland är det uppåt, vissa dagar neråt, ibland kanske lite ironi och av och till är jag upprörd över saker men vaddå, det är väl alla?
Får man inte vara det och skriva om det?

Anledningen till att jag började blogga är ju faktiskt för att folk skulle få veta vad jag känner, tycker och hur det tar sig efter en jobbig tid i livet och jag har inte hört annat än positiva saker heller.
Ni som läser har ju precis som jag en rätt att tycka vad ni vill och det accepterar jag ju också, jag har ju dock valt att vara öppen och offentlig med denna blogg och det jag inte skriver men ändå tycker...det vill jag ju ha för mig själv.

Måttet var rågat för mig när hon (chefen) började ifrågasätta om jag insåg att min dotter kanske läser som att jag skulle vara helt bakom flötet och inte tänkt på det,
nu är det ju så att det jag skriver inte är några lögner eller att jag hittar på en massa bara för att fylla ut texten utan skulle det nu vara så så är det ju inte nåt som vi inte pratat om jag och hon och givetvis så är det inget som kan bli någon överraskning för henne om så skulle vara fallet.
Vet inte om det var det hon menade utan kanske mer om mina fester, sexuella halleluja-moments eller tankar om mig själv, men är man 14 år så är man väl medveten om både alkohol och sex och jag tror inte att hon tar illa upp för att mamma sysslar med sånt.
Och skulle det uppdagas så måste jag ju ta ett snack med henne och helt enkelt förklara att jag gör allt för mina barn men slutar med det är inte en av dom sakerna, tyvärr.

Sönna är det då.
Nu kommer det antagligen att vara många i eran närhet, alla ni 9 stycken som ville ha uppgifterna för att komma in på bloggen, som vill veta det genom er istället för att skriva ut sitt namn eller kontakta mig personligen för detta, och jag skulle vilja att ni respekterar att jag gör det här av en anledning och isåfall hänvisar till min mail eller ger dom mitt telefonnummer så att jag själv får ge ut det.

Nu blir det en kaffekopp ute i solen, livet är bra underbart ibland. =)

Kram

P.g.a vissa omständigheter så kommer jag nu att fortsätta skriva under lösenordsskyddad blogg och nu är det upp till dig som vill fortsätta läsa om mina glada dagar, skitdagar och mitt liv i allmänhet att skriva ditt namn och mailadress under kommentarer om du vill läsa framöver.

Det var allt. Förklaring kommer senare.

Ha en bra dag.

Har haft en kanondag på jobbet.
Var visserligen trött som fan när jag klev upp eftersom vi kom isäng för sent för min kropp igår men vi har haft kul och allt har rullat på bra.
Tills jag kommer hem.
Bläää.

Jag kan inte låta bli att förundras över att jag varenda dag när jag kommer hem drar en suck och bara skulle vilja släppa en bomb och göra som Dynamit-Harry i Jönssonligan. Utbrista "Vicken jädra smäll", le och sprätta en bärs. 
Jag vet inte vad problemet är med detta hus. 
Kan vara att jag inte haft ett riktigt hem nu på drygt 1 år. Jag menar att hela grejen med ett hem är att man har en familj att komma hem till varje dag, någon som väntar på en och planerar allt man ska göra tillsammans med mig, delar ekonomi och inköp. 
Tryggheten med att ha sina kära i huset. 
Så har jag alltid haft det och så vill jag nog fortfarande ha det. 
Tyvärr så kommer jag nog inte att få ha det så, barnen måste jag dela med mig av.

Sen så står allt stilla. 
Skulle borda få iordning Saras rum och om nån för fan kunde fixa så jag åtminstonde kan få en kökslampa att tända utan att jag i desperation blir hobbyelektriker och dör på kuppen.  

Ljusglimtarna i min tillvaro nu när jag inte har barnen är när Nicklas kommer hem till mig på kvällarna och ger mig känslan av att ha någon som hör hemma här med mig. 

Jag hoppas att min period av pessimist-tankar och lågenergikänslor angående detta är övergående så jag inte blir en bitterfitta för jag tror nog att alla har uppskattat den glada och spralliga jag.
Annars får jag väl fundera på att prova något annat alternativ. 

Nu är valet att åka till Blås och hälsa på mina barn eller fara till Nicklas och se hur hans hem tar sig och bara blir finare och finare...

...tror att jag försöker mig på båda. 

Trevlig kväll!


 

Jag ska alldeles strax gå ut på en nostalgitripp.
Där kommer jag att skratta gott åt minnen från min tonårstid med vänner och ett par flammor i unga år.

Röda vita rosen, kortspel, hångel och tafatta sexstunder i en värld utan mamma och pappas vakande ögon och i ett rum fyllt av oändlig känsla av frihet.
Några meter bort sitter dock mina föräldrar helt ovetande om sin dotters förehavanden och tror antagligen att vi varken röker genom fönstret eller har gömt undan lite alkohol i en av lådorna i stugan.

Jag ska ut i stugan bakom huset.
Vad jag nu kommer att påbörja är antagligen ett precis likadant beteende och lika befriande känsla hos min egen dotter men dessvärre så lär mina vakande ögon att kika fram genom gardinen som vetter mot stugan genom datarummet, och det blir säkert varannan minut.

Men det är dax nu.
14 år gammal vill man ha lite tid utan sin bror och vuxna med sina vänner och pojkvänner.
Det är ju inte heller så vidare långt att gå om man bara vill bjuda på lite fika eller bara kolla läget. =)

Nä nu måste jag ta och sätta igång om jag ska bli klar nån gång.
Lär bli många pust och stön innan jag kånkat ut allt som är där och kan sätta igång och fixa iordning.

Ni andra får ha en trevlig kväll.
Bjussar på lite nostalgi till er också, i form av musik.

Kramar!

Oj nu har det gått en vecka och jag har inte skrivit något.
Kan ha att göra med att jag haft mina kära barn här och dom upptar mesta tiden vid datorn och jag får snällt stå åt sidan när det gäller det.

Har varit på jobbet och det verkar som att min rygg har läkt till sig. Har varit lite stel men annars har det gått bra. Jävligt skönt.

Idag åker mina gullungar till sin pappa igen. Usch och blä.
Den här veckan är jag glad att jag haft dom här för Nicklas har varit hemma hos sig mycket och hållt på och även om man rantar och flänger så är det ändå trist på kvällskvisten när man sitter och väntar på att få en mysstund med han också.

Jag har funderat ganska mycket under veckan.
Jag vet att jag haft mycket åsikter om barnens far och hans fjälla om hur dom löser saker och ting och hur förvirrande det kan vara för Sara och Emil dom perioder när dom inte fått sitt förhållande att fungera och dom är separerade hit och dit.
Nu har det kommit en del frågor och tankar även vad gäller min och Nicklas boendesituation och det slog mig att det kanske är lika förvirrande som ett icke fungerande förhållande.
Har jag tagit rätt beslut angående detta?
Jag skulle inte vilja byta eller så och barnen är överförtjust i honom och det är inga problem så, men skulle vi ha väntat med att "flytta ihop" hos mig när han renoverar och väntat tills vi själva har en plan och en framtidsbild att ge till mina barn?

Jag känner igen mycket sen tidigare när exet var borta mycket på kvällarna och det hela tiden frågas om när han kommer hem och var han är och jag vet inte om det beror på oro eller bara att dom är van att se Nicklas här och förväntar sig att han ska vara det.

Svåra frågor men så länge det fungerar bra och ingen misstycker så tror jag inte att det är så stora problem, däremot så bör man som vuxen och förälder kunna ge sina barn svar på frågor som rör såna här saker och dom har all rätt att veta.
Än så länge är det inte så stora frågor utan mest spontana små grejor som kommer ibland som ändå får mig att inse att dom har egna tankar och visioner om hur det ska bli och vad dom vill, och isåfall så behöver vi inte oroa oss det minsta.

Nä nu ska jag ta och städa undan lite, eller ganska mycket kan man säga.
Looks like shit.
Ska fösöka skärpa till mig med bloggeriet den här veckan.

Kram