Flashback
Det här är skit, usch och blä och orättvist.
Nu sitter jag här. Nicklas ska ut och jag mår pyton.
Jag vill inte missunna han något, han är underbar men jag är nog förstörd, tilliten och min egen självkänsla är kaputt.
Det är ju där man byts ut, på krogen där alla är unga och snygga och glada.
Han tycker ju inte om att gå ut, i varje fall inte med mig så jag hoppas att dom får kul.
Jag är jätteledsen för att jag lät det gå så långt med exet så att jag förnedrat mig själv till den gräns att jag inte kan koppla av och lita på någon.
Jag hör så mycket skit och ser så mycket skit så det inte är konstigt att man börjar fundera på hur människor är funtade när dom fått i sig sprit och diverse.
Barnen sover och jag kommer antagligen att somna på soffan med min panikångest eller vad det då är, men han har då tänkt att komma och sova med mig när partyt är över och det är ju alltid nåt.
Det här är inte kul, det kan ställa till med stora problem och det gör ju inte saken bättre att alla talar om för mig vilken skit han är.
Jag lyssnar inte, jag dömer inte men jag har tyvärr inte bra erfarenheter och måste lära mig igen att lita på någon och tro att jag kanske är mer än en husfru och en passupp för någon innan det här ger sig och jag hoppas att både jag och han har ork och tid med att handskas med det här.
Jag pratar ju inte om det.
Givetvis sa jag att det var ok att han for ut, för det är det, men jag kan inte säga att det känns tryggt. Det lär ju visa sig med tiden om det är det.
För jag är en människokännare numera. Jag vet, jag känner och jag ser om det är bra. Ingen lurar mig. Jag känner mig verkligen omtyckt och jag tror att jag är det men där spriten går in går vettet ut för många. Jag hoppas att det inte gäller oss. För det är ju meningen att det ska vara vi. Så känns det.
Antagligen sitter jag här och låter tankarna rusa iväg och oroar mig i onödan.
Nicklas är inte mitt ex och bör bli respekterad för den han är och som han beter sig mot mig, jag vet, men det är skitjobbigt att vara kär. Att på nytt älska någon och riskera att förlora igen.
Hade han inte betytt något så hade jag inte brytt mig.
Det här är MITT problem, observera, han har inte gjort något för att jag ska tänka så här, men tyvärr så är jag så jävla len och lojal så jag har förstört mina egna tankar om mig själv och vad jag kan tänkas vara värd så det går ut över honom också.
Men det går om så fort jag känner hans armar omkring mig och allt är som vanligt igen.
Jag är bara så rädd ibland, så rädd att jag inte ska vara bra nog för han också.
Hjärnan är fantastisk men också jävligt sjuk många gånger.
Den går inte att trilla bort hur mycket man än vill, men den glömmer med tiden och jag hoppas att mitt förflutna ska falla in i dimman snart också.
Nu sitter jag här. Nicklas ska ut och jag mår pyton.
Jag vill inte missunna han något, han är underbar men jag är nog förstörd, tilliten och min egen självkänsla är kaputt.
Det är ju där man byts ut, på krogen där alla är unga och snygga och glada.
Han tycker ju inte om att gå ut, i varje fall inte med mig så jag hoppas att dom får kul.
Jag är jätteledsen för att jag lät det gå så långt med exet så att jag förnedrat mig själv till den gräns att jag inte kan koppla av och lita på någon.
Jag hör så mycket skit och ser så mycket skit så det inte är konstigt att man börjar fundera på hur människor är funtade när dom fått i sig sprit och diverse.
Barnen sover och jag kommer antagligen att somna på soffan med min panikångest eller vad det då är, men han har då tänkt att komma och sova med mig när partyt är över och det är ju alltid nåt.
Det här är inte kul, det kan ställa till med stora problem och det gör ju inte saken bättre att alla talar om för mig vilken skit han är.
Jag lyssnar inte, jag dömer inte men jag har tyvärr inte bra erfarenheter och måste lära mig igen att lita på någon och tro att jag kanske är mer än en husfru och en passupp för någon innan det här ger sig och jag hoppas att både jag och han har ork och tid med att handskas med det här.
Jag pratar ju inte om det.
Givetvis sa jag att det var ok att han for ut, för det är det, men jag kan inte säga att det känns tryggt. Det lär ju visa sig med tiden om det är det.
För jag är en människokännare numera. Jag vet, jag känner och jag ser om det är bra. Ingen lurar mig. Jag känner mig verkligen omtyckt och jag tror att jag är det men där spriten går in går vettet ut för många. Jag hoppas att det inte gäller oss. För det är ju meningen att det ska vara vi. Så känns det.
Antagligen sitter jag här och låter tankarna rusa iväg och oroar mig i onödan.
Nicklas är inte mitt ex och bör bli respekterad för den han är och som han beter sig mot mig, jag vet, men det är skitjobbigt att vara kär. Att på nytt älska någon och riskera att förlora igen.
Hade han inte betytt något så hade jag inte brytt mig.
Det här är MITT problem, observera, han har inte gjort något för att jag ska tänka så här, men tyvärr så är jag så jävla len och lojal så jag har förstört mina egna tankar om mig själv och vad jag kan tänkas vara värd så det går ut över honom också.
Men det går om så fort jag känner hans armar omkring mig och allt är som vanligt igen.
Jag är bara så rädd ibland, så rädd att jag inte ska vara bra nog för han också.
Hjärnan är fantastisk men också jävligt sjuk många gånger.
Den går inte att trilla bort hur mycket man än vill, men den glömmer med tiden och jag hoppas att mitt förflutna ska falla in i dimman snart också.
Till döden skiljer oss åt...
I dessa tider med separationer och förhållandedispyter så hamnar man ju givetvis själv i funderartagen då och då.
Jag kan inte klaga, absolut inte, för här går "samboskapet" hur bra som helst. Tycker då jag iallafall.
Har ju tydligen ett par saker jag måste jobba på för att han ska vara riktigt nöjd...;)
Skämt åsido.
Det är inte lätt och även om jag är jättelycklig just nu och tycker att jag får det jag behöver och blir behandlad som jag förtjänar så finns det dagar när jag kan känna mig osäker och fundera jag med.
Det finns mycket i bagaget sen tidigare som jag kan bli påmind om när det gäller vissa saker, och vissa saker har jag redan blivit varse om att det kanske är något som man måste antingen acceptera när man ska ha en karl eller så vara utan.
Eller hoppas på att man är så pass betydelsefull för någon så dom kanske kan ändra sig för min skull.
Nu har vi provat på att i princip vara sambos sen jag flyttade in i detta hus och den jag är att bo med idag är den jag kommer att vara om 10 år också.
Antingen så duger det, är jättebra eller så är man i någons ögon perfekt. Det beror väl på vad man har för krav och förväntningar på den man förväntas leva med.
Jag har många gånger svårt att tro att jag någonsin kommer att vara perfekt för någon.
Varken utseendemässigt eller den personlighet man har.
Jag kommer (tyvärr) aldrig att ha en kropp som en 20 åring igen, bristningarna och hängtuttarna kommer att vara det som får duga för den som ska stå ut med mig, för jag gör inga operationer och sopar undan spåren efter mina barns födelse, och jag kommer alltid att tänka som en kärring också som har 2 barn så tråkigare blir man ju också.
Jag tror ändå att jag egentligen har ganska bra självkänsla, men dagens samhälle där alla strävar efter det perfekta livet och den perfekta världen får mig att bli skeptisk. Är det bara jag som är nöjd för småsaker?
Jag har däremot inga krav alls förutom att bli kärleksfullt behandlad.
Ytligheten kan inte jämföras med vad man har i hjärnan och då kör jag hellre på den linjen. Kärleken har inga mått.
Jag skulle ju inte ha nån karl men nu blev det så och jag är glad över att jag har han.
Man får bara hoppas att den dagen som han inte längre är nöjd (om den kommer) och vill ut på äventyr, är man nog att avsluta först och leker sedan.
Nu har man tagit värsta chansningen för jag vill inte separera igen, och det känns super!
Chansar man inget vinner man inget och det perfekta livet i den perfekta världen finns tyvärr bara på film, men man kan göra så gott man kan och behandla varann med respekt och älskar man någon så kan man inte undgå att visa det för det är allt man vill och tänker på.
Hoppas att det går bra för alla, inklusive oss.
Vem är då jag?
Googlade "Linda är" och dom första träffarna lyder:
*Linda är död
*Linda är världens vackraste
*Linda är gravid!
*Linda är besatt av sitt utseende.
Inte ett enda rätt men jag har då iallafall ett av världens vackraste inre. För jag är snäll. Dumsnäll. Hehe.
Ha en trevlig kväll.
Jag kan inte klaga, absolut inte, för här går "samboskapet" hur bra som helst. Tycker då jag iallafall.
Har ju tydligen ett par saker jag måste jobba på för att han ska vara riktigt nöjd...;)
Skämt åsido.
Det är inte lätt och även om jag är jättelycklig just nu och tycker att jag får det jag behöver och blir behandlad som jag förtjänar så finns det dagar när jag kan känna mig osäker och fundera jag med.
Det finns mycket i bagaget sen tidigare som jag kan bli påmind om när det gäller vissa saker, och vissa saker har jag redan blivit varse om att det kanske är något som man måste antingen acceptera när man ska ha en karl eller så vara utan.
Eller hoppas på att man är så pass betydelsefull för någon så dom kanske kan ändra sig för min skull.
Nu har vi provat på att i princip vara sambos sen jag flyttade in i detta hus och den jag är att bo med idag är den jag kommer att vara om 10 år också.
Antingen så duger det, är jättebra eller så är man i någons ögon perfekt. Det beror väl på vad man har för krav och förväntningar på den man förväntas leva med.
Jag har många gånger svårt att tro att jag någonsin kommer att vara perfekt för någon.
Varken utseendemässigt eller den personlighet man har.
Jag kommer (tyvärr) aldrig att ha en kropp som en 20 åring igen, bristningarna och hängtuttarna kommer att vara det som får duga för den som ska stå ut med mig, för jag gör inga operationer och sopar undan spåren efter mina barns födelse, och jag kommer alltid att tänka som en kärring också som har 2 barn så tråkigare blir man ju också.
Jag tror ändå att jag egentligen har ganska bra självkänsla, men dagens samhälle där alla strävar efter det perfekta livet och den perfekta världen får mig att bli skeptisk. Är det bara jag som är nöjd för småsaker?
Jag har däremot inga krav alls förutom att bli kärleksfullt behandlad.
Ytligheten kan inte jämföras med vad man har i hjärnan och då kör jag hellre på den linjen. Kärleken har inga mått.
Jag skulle ju inte ha nån karl men nu blev det så och jag är glad över att jag har han.
Man får bara hoppas att den dagen som han inte längre är nöjd (om den kommer) och vill ut på äventyr, är man nog att avsluta först och leker sedan.
Nu har man tagit värsta chansningen för jag vill inte separera igen, och det känns super!
Chansar man inget vinner man inget och det perfekta livet i den perfekta världen finns tyvärr bara på film, men man kan göra så gott man kan och behandla varann med respekt och älskar man någon så kan man inte undgå att visa det för det är allt man vill och tänker på.
Hoppas att det går bra för alla, inklusive oss.
Vem är då jag?
Googlade "Linda är" och dom första träffarna lyder:
*Linda är död
*Linda är världens vackraste
*Linda är gravid!
*Linda är besatt av sitt utseende.
Inte ett enda rätt men jag har då iallafall ett av världens vackraste inre. För jag är snäll. Dumsnäll. Hehe.
Ha en trevlig kväll.
Jag brinner
Jag är så helvetes jävla förbannad och besviken och rosenrasande så mitt huvud antagligen snart exploderar.
VARFÖR skaffar man barn om man tror att allt ska vara enkelt?
Finns det nåt som heter enkelt om man skaffat barn skulle jag vilja fråga. Vad jag vet så är det kört på den fronten för hur snälla och medgörliga barn man än har så ska man hela tiden ligga före i händelserna och tänker konstant på vad man gör, hur man gör och vad man kan göra bättre när det handlar om sina barn.
Därför kan jag inte fatta, ÖVERHUVUDTAGET, hur fan man kan sitta och diskutera saker som kan lösas med sina barn för att dom ska göra det enkelt för dig.
Ordagrant så upplyste jag igår min snart exmake om att skolbyte blir det tal om när Emil själv vill och känner sig redo så vi får snällt vänta tills den dagen kommer.
Nu skulle det ju lösa sig med resor till och från skolan ändå, så då är det ju lugnt.
Lik förbannat så hör jag hur Emil idag sitter i bilen när jag ska köra hem dom till sin pappa och återberättar varenda ord som han sagt och hur han säger att han nog måste byta efter sommaren. "För det blir ju enklare då."
Bullshit.
Kunde väl kanske ha kollat upp sånt innan man rusar iväg och köper ett hus där det kanske inte är det lättaste att ta sig för egen maskin.
Självklart skulle det vara jävligt enkelt för mig med givetvis som har skolorna bara ett stenkast härifrån men har inte dom fått vara med om nog snart?
Det har ju varit rörigt på den där sidan från dag 1 i friheten om man kan kalla det så och är fortfarande inflyttning och utflyttningar huller om buller.
Kanske skulle sitta fint med lite struktur och ordning i hemmet först innan man ska börja med ytterligare omständigheter för barna med skolbyten.
Kan verka som en banal sak att tjafsa om men när man hör vad som rör sig i huvudet på barnen när dom kommer hit ibland så kan jag tycka att tryggheten med skolan och alla vänner som han haft i alla år faktiskt kan vara bra när det hänt så mycket på så kort tid.
Hade åtminstonde varit kul om han varit engagerad i att lösa det istället för att sätta käppar i hjulet och bli förbannad på mig som iallafall försöker.
Det enkla är inte alltid det bästa och det är det som gör mig rasande när man kan kläcka ur sig sånt och gå den vägen om och om igen på grund av sitt eget ego.
Ni får ursäkta, men där ser vi ju hur det går då också.
Jag är helvetes len när det gäller det mesta men när det handlar om barnen känner jag att det inte riktigt är läge att vara det och kommer att ta reda på hur det egentligen är med viljan hos Emil innan det blir nåt byte överhuvudtaget.
Han ska göra det för att han vill och inte för att det är enkelt för nån annan.
Han trivs jättebra, är hur duktig som helst, har alla sina vänner där och skolan i sig är hundra gånger trevligare än den i Hortlax.
Jag vill bara att han ska må bra och känna sig hemma någonstans i detta nya, säkert lite skrämmande liv med sin mamma och pappa på olika platser.
Sånt här får mig att tappa sugen.
Det är som jag sagt tidigare att ibland så känns det som att man är ensam i allt det här med att fostra och planera för barnen.
Så fort det är nåt som inte passar herrn så blir han som ett barn själv och går inte att prata med.
Jag vet inte, är det fånigt att oroa sig?
Ska man ändra på något som fungerar så himla bra?
Ska man ta det med en klackspark och tänka "vi kan väl prova, om det inte funkar kan han ju byta igen", är DET en bra lösning?
Att börja flytta i skolor också OM han inte skulle trivas.
Som vanligt blir mitt fåniga och lena jag osäker, så vad tycker ni?
Är jag fjantig eller bara sund?
Kram
VARFÖR skaffar man barn om man tror att allt ska vara enkelt?
Finns det nåt som heter enkelt om man skaffat barn skulle jag vilja fråga. Vad jag vet så är det kört på den fronten för hur snälla och medgörliga barn man än har så ska man hela tiden ligga före i händelserna och tänker konstant på vad man gör, hur man gör och vad man kan göra bättre när det handlar om sina barn.
Därför kan jag inte fatta, ÖVERHUVUDTAGET, hur fan man kan sitta och diskutera saker som kan lösas med sina barn för att dom ska göra det enkelt för dig.
Ordagrant så upplyste jag igår min snart exmake om att skolbyte blir det tal om när Emil själv vill och känner sig redo så vi får snällt vänta tills den dagen kommer.
Nu skulle det ju lösa sig med resor till och från skolan ändå, så då är det ju lugnt.
Lik förbannat så hör jag hur Emil idag sitter i bilen när jag ska köra hem dom till sin pappa och återberättar varenda ord som han sagt och hur han säger att han nog måste byta efter sommaren. "För det blir ju enklare då."
Bullshit.
Kunde väl kanske ha kollat upp sånt innan man rusar iväg och köper ett hus där det kanske inte är det lättaste att ta sig för egen maskin.
Självklart skulle det vara jävligt enkelt för mig med givetvis som har skolorna bara ett stenkast härifrån men har inte dom fått vara med om nog snart?
Det har ju varit rörigt på den där sidan från dag 1 i friheten om man kan kalla det så och är fortfarande inflyttning och utflyttningar huller om buller.
Kanske skulle sitta fint med lite struktur och ordning i hemmet först innan man ska börja med ytterligare omständigheter för barna med skolbyten.
Kan verka som en banal sak att tjafsa om men när man hör vad som rör sig i huvudet på barnen när dom kommer hit ibland så kan jag tycka att tryggheten med skolan och alla vänner som han haft i alla år faktiskt kan vara bra när det hänt så mycket på så kort tid.
Hade åtminstonde varit kul om han varit engagerad i att lösa det istället för att sätta käppar i hjulet och bli förbannad på mig som iallafall försöker.
Det enkla är inte alltid det bästa och det är det som gör mig rasande när man kan kläcka ur sig sånt och gå den vägen om och om igen på grund av sitt eget ego.
Ni får ursäkta, men där ser vi ju hur det går då också.
Jag är helvetes len när det gäller det mesta men när det handlar om barnen känner jag att det inte riktigt är läge att vara det och kommer att ta reda på hur det egentligen är med viljan hos Emil innan det blir nåt byte överhuvudtaget.
Han ska göra det för att han vill och inte för att det är enkelt för nån annan.
Han trivs jättebra, är hur duktig som helst, har alla sina vänner där och skolan i sig är hundra gånger trevligare än den i Hortlax.
Jag vill bara att han ska må bra och känna sig hemma någonstans i detta nya, säkert lite skrämmande liv med sin mamma och pappa på olika platser.
Sånt här får mig att tappa sugen.
Det är som jag sagt tidigare att ibland så känns det som att man är ensam i allt det här med att fostra och planera för barnen.
Så fort det är nåt som inte passar herrn så blir han som ett barn själv och går inte att prata med.
Jag vet inte, är det fånigt att oroa sig?
Ska man ändra på något som fungerar så himla bra?
Ska man ta det med en klackspark och tänka "vi kan väl prova, om det inte funkar kan han ju byta igen", är DET en bra lösning?
Att börja flytta i skolor också OM han inte skulle trivas.
Som vanligt blir mitt fåniga och lena jag osäker, så vad tycker ni?
Är jag fjantig eller bara sund?
Kram
Ge dig nu...
...dumma förkylning!
Jag är så less att inte orka nåt, snora, hosta och svettas. Efter städningen hemma igår var jag helt slut och jag blir frustrerad och sur när jag inte har den energi som jag brukar.
Pitehälsan ringde mig nyss och skulle tala om hur proverna såg ut som jag tog strax före jul med tanke på mina ämnesomsättningsproblem och dom var ju som vanligt inte så bra. Kanske har med det att göra då litegrann att jag varit sjuk otroligt mycket som det känns motför vad jag brukar.
Nu kanske det blir bättre då när jag måste i med mer piller.
Tröttheten brukar ge med sig iallafall. Hoppas på det.
Idag ska jag få rå om Emil ett tag. Han ska nämligen och klippa sig, bort med den i och för sig väldigt rufsiga och söta kalufsen men han ser ju ingenting längre och vi ser inte hur han ser ut.
Han ville det själv så så får det bli. Han vill ju inte gärna klippa sig hos någon annan än Britta här på kvarteret och det kan ju ha att göra med att han får sitt eget kakfat och en massa färger i håret.
När han var mindre så slutade det allitid med att jag fick sitta och hålla upp huvudet på grabben medans hon klippte färdigt för han blev så avslappnad så han somnade och dom som var med om hans sovande då vet ju att inte nåt i världen skulle kunna väcka honom när han bestämt sig för att sova.
Vi fick oss alltid ett gott skratt.
Nu vill ju Sara givetvis också klippa sig och nog är hon snäll Britta som alltid ger oss ett bra pris men jag måste nog låta henne vänta om inte pappan kan betala hennes klippning.
Inte nog med att man varit sjuk nu också så lönen lär vara värdelös men det har varit mycket nu vid jul och jag måste bromsa lite nu.
Flickan har hursomhelst ett hår som jag själv är så jävla avundsjuk på, tjockt och självlockigt. Vill helst inte att hon ska klippa en millimeter av det där vackra svallet men det är ju inte jag som bestämmer över håret så jag får helt enkelt bara försöka dra ut på klippningen...
Självklart så är man ju aldrig nöjd själv och jag hade också dom där problemen när jag var i hennes ålder. Korkskruvar och bångstyrigt hår som alla tyckte var sååå fint men inte jag. Sara vill ju rakpermanenta sig och står med plattången dagarna i ända och hon kommer antagligen inte att fatta hur bra hon har det förrän hon blir äldre och dom försvinner. Som för mig då, men det är då inte från mig hon fått sitt tjocka hår för jag har ju ett skithår, tunt och eländigt.
Nu funderar jag på att klä på mig och ta med Wilma ut på en promenad runt kvarteret i det fina vädret. Antagligen kommer jag att hosta ihjäl mig av den lilla ansträngningen men jag måste UT.
Jag vill så gärna orka gå på jobbet imorgon och få tillbaka mitt liv men då bör jag nog fixa en promenad runt huset först.
Testing testing. Man mår då inte illa av frisk luft ändå.
Ha en bra dag!
Jag är så less att inte orka nåt, snora, hosta och svettas. Efter städningen hemma igår var jag helt slut och jag blir frustrerad och sur när jag inte har den energi som jag brukar.
Pitehälsan ringde mig nyss och skulle tala om hur proverna såg ut som jag tog strax före jul med tanke på mina ämnesomsättningsproblem och dom var ju som vanligt inte så bra. Kanske har med det att göra då litegrann att jag varit sjuk otroligt mycket som det känns motför vad jag brukar.
Nu kanske det blir bättre då när jag måste i med mer piller.
Tröttheten brukar ge med sig iallafall. Hoppas på det.
Idag ska jag få rå om Emil ett tag. Han ska nämligen och klippa sig, bort med den i och för sig väldigt rufsiga och söta kalufsen men han ser ju ingenting längre och vi ser inte hur han ser ut.
Han ville det själv så så får det bli. Han vill ju inte gärna klippa sig hos någon annan än Britta här på kvarteret och det kan ju ha att göra med att han får sitt eget kakfat och en massa färger i håret.
När han var mindre så slutade det allitid med att jag fick sitta och hålla upp huvudet på grabben medans hon klippte färdigt för han blev så avslappnad så han somnade och dom som var med om hans sovande då vet ju att inte nåt i världen skulle kunna väcka honom när han bestämt sig för att sova.
Vi fick oss alltid ett gott skratt.
Nu vill ju Sara givetvis också klippa sig och nog är hon snäll Britta som alltid ger oss ett bra pris men jag måste nog låta henne vänta om inte pappan kan betala hennes klippning.
Inte nog med att man varit sjuk nu också så lönen lär vara värdelös men det har varit mycket nu vid jul och jag måste bromsa lite nu.
Flickan har hursomhelst ett hår som jag själv är så jävla avundsjuk på, tjockt och självlockigt. Vill helst inte att hon ska klippa en millimeter av det där vackra svallet men det är ju inte jag som bestämmer över håret så jag får helt enkelt bara försöka dra ut på klippningen...
Självklart så är man ju aldrig nöjd själv och jag hade också dom där problemen när jag var i hennes ålder. Korkskruvar och bångstyrigt hår som alla tyckte var sååå fint men inte jag. Sara vill ju rakpermanenta sig och står med plattången dagarna i ända och hon kommer antagligen inte att fatta hur bra hon har det förrän hon blir äldre och dom försvinner. Som för mig då, men det är då inte från mig hon fått sitt tjocka hår för jag har ju ett skithår, tunt och eländigt.
Nu funderar jag på att klä på mig och ta med Wilma ut på en promenad runt kvarteret i det fina vädret. Antagligen kommer jag att hosta ihjäl mig av den lilla ansträngningen men jag måste UT.
Jag vill så gärna orka gå på jobbet imorgon och få tillbaka mitt liv men då bör jag nog fixa en promenad runt huset först.
Testing testing. Man mår då inte illa av frisk luft ändå.
Ha en bra dag!
Tröttsamt
Länge sen jag skrev nu. Har legat sjuk hela helgen så det har inte hänt så mycket.
Fredagkväll var ganska så ledsam när barnen for.
Nicklas var iväg och pysslade med något så jag satt hemma och grämde mig ett tag och for sen till mamma och pappa en sväng för att tänka på annat.
Lördagen var inte heller så händelserik.
Såg film och bara tog det lugnt i soffan.
Söndagen var väl första dagen på flera dagar som jag var utanför huset. Vi packade ihop lite souvas och gick bakom huset och gjorde en brasa och grillade med Monika och Nisse.
Det var så jävla skönt att äntligen kunna gå utanför huset utan att frysa ihjäl. Ser fram emot tiden vi har framför oss med härliga dagar och vara ute i det fina vädret.
Bilen har blivit knäpp nu också. Låter som ett tröskverk och är i akut behov av vård.
Nu har jag tagit nycklarna av pappa så jag kan låna deras som står här ute ifall jag måste iväg och Nicklas inte är här.
Trodde att jag var lite på bättringsvägen nu när febern gett med sig så jag satte igång med städning när jag klev upp i morse. Jo, det var faktiskt morgon för klockan var bara 10 och det är tidigt nuförtiden.
Efter dammtorkande, plockande och dammsugande så är jag nu blöt i svett och helt slut så jag får nog inse att arbetet måste vänta någon dag till. Suck.
Är iallafall så trött och orkeslös så jag inte har tid att vara rastlös ens.
Börjar bli ohållbart för exet med Emils bussproblem från Blåsmark. Farfar har ju fått ställa upp och köra han varje dag eftersom busstiderna inte passar med hans skoltider i Bergsviken så Manne vill att han ska byta nu efter sommaren.
Vi har ju lovat Emil att han inte ska behöva byta skola om han inte vill och det ska han inte behöva heller. Det är inte hans fel att vi har flyttat och bor där vi bor så nu har hela förmiddan, mellan städilen, gått åt till att sitta vid datorn och vända och vrida på bussar och bussbyten och ringa och kolla olika alternativ.
Inte mitt jobb egentligen kan man ju tycka eftersom problemet inte är dom veckor som dom är hos mig för det fungerar utmärkt, men har jag lovat något så tänker jag hålla det och det måste ju gå att lösa tycker man ju.
Och det gör det också. Och enkelt var det.
Ett bussbyte i Hortlax vid skolan så är det lugnt.
Däremot så är det ju olika bussföretag så jag har ringt och kollat om han kan byta på samma busskort men det var inte så säkert att det skulle gå men när jag förklarade situationen och vad det kunde innebära om han inte kunde det så skulle dom kolla upp det iallafall och se vad dom kunde göra för att hjälpa till.
I annat fall så måste Manne köpa busskort hos båda bussarna och det skulle kosta han 313 kronor i månaden och det kan jag ju tycka är billigt om Emil får gå kvar där han känner sig trygg och har alla sina vänner.
Jag har ju själv löst busskort till han men det har han knappt behövt använda eftersom Nicklas ställer upp och kör honom på eget bevåg. Kan inte det lösas så där också kanske?
Förutom min ihållande förkylning så känner jag mig otroligt tillfreds med det liv jag lever nu.
Det enda jag saknar är att ha mina barn här hela tiden men det är ju tyvärr nåt som jag aldrig mer kommer att ha antar jag.
Därför är jag glad att jag har haft turen och hittat så rätt.
Kan det vara möjligt att det ska vara så här bra?
Hittills så känns det som att det bara blir bättre och bättre med tiden och jag kan inte annat än önska att det håller i sig.
Tänker på mina vänner som har det jobbigt av och till och förundras ibland över hur lugnt och harmoniskt mitt liv känns helt plötsligt som för inte så länge sen var ett enda stort kaos.
Framtiden är oviss för oss alla men alla tänker vi på den och har drömmar och visioner.
Ta ett steg i taget och måla inte upp för stora och ohållbara mål, då tror jag att allt kommer att bli jättebra.
...our future life will be glorious...come with me...future world...
Kram
Fredagkväll var ganska så ledsam när barnen for.
Nicklas var iväg och pysslade med något så jag satt hemma och grämde mig ett tag och for sen till mamma och pappa en sväng för att tänka på annat.
Lördagen var inte heller så händelserik.
Såg film och bara tog det lugnt i soffan.
Söndagen var väl första dagen på flera dagar som jag var utanför huset. Vi packade ihop lite souvas och gick bakom huset och gjorde en brasa och grillade med Monika och Nisse.
Det var så jävla skönt att äntligen kunna gå utanför huset utan att frysa ihjäl. Ser fram emot tiden vi har framför oss med härliga dagar och vara ute i det fina vädret.
Bilen har blivit knäpp nu också. Låter som ett tröskverk och är i akut behov av vård.
Nu har jag tagit nycklarna av pappa så jag kan låna deras som står här ute ifall jag måste iväg och Nicklas inte är här.
Trodde att jag var lite på bättringsvägen nu när febern gett med sig så jag satte igång med städning när jag klev upp i morse. Jo, det var faktiskt morgon för klockan var bara 10 och det är tidigt nuförtiden.
Efter dammtorkande, plockande och dammsugande så är jag nu blöt i svett och helt slut så jag får nog inse att arbetet måste vänta någon dag till. Suck.
Är iallafall så trött och orkeslös så jag inte har tid att vara rastlös ens.
Börjar bli ohållbart för exet med Emils bussproblem från Blåsmark. Farfar har ju fått ställa upp och köra han varje dag eftersom busstiderna inte passar med hans skoltider i Bergsviken så Manne vill att han ska byta nu efter sommaren.
Vi har ju lovat Emil att han inte ska behöva byta skola om han inte vill och det ska han inte behöva heller. Det är inte hans fel att vi har flyttat och bor där vi bor så nu har hela förmiddan, mellan städilen, gått åt till att sitta vid datorn och vända och vrida på bussar och bussbyten och ringa och kolla olika alternativ.
Inte mitt jobb egentligen kan man ju tycka eftersom problemet inte är dom veckor som dom är hos mig för det fungerar utmärkt, men har jag lovat något så tänker jag hålla det och det måste ju gå att lösa tycker man ju.
Och det gör det också. Och enkelt var det.
Ett bussbyte i Hortlax vid skolan så är det lugnt.
Däremot så är det ju olika bussföretag så jag har ringt och kollat om han kan byta på samma busskort men det var inte så säkert att det skulle gå men när jag förklarade situationen och vad det kunde innebära om han inte kunde det så skulle dom kolla upp det iallafall och se vad dom kunde göra för att hjälpa till.
I annat fall så måste Manne köpa busskort hos båda bussarna och det skulle kosta han 313 kronor i månaden och det kan jag ju tycka är billigt om Emil får gå kvar där han känner sig trygg och har alla sina vänner.
Jag har ju själv löst busskort till han men det har han knappt behövt använda eftersom Nicklas ställer upp och kör honom på eget bevåg. Kan inte det lösas så där också kanske?
Förutom min ihållande förkylning så känner jag mig otroligt tillfreds med det liv jag lever nu.
Det enda jag saknar är att ha mina barn här hela tiden men det är ju tyvärr nåt som jag aldrig mer kommer att ha antar jag.
Därför är jag glad att jag har haft turen och hittat så rätt.
Kan det vara möjligt att det ska vara så här bra?
Hittills så känns det som att det bara blir bättre och bättre med tiden och jag kan inte annat än önska att det håller i sig.
Tänker på mina vänner som har det jobbigt av och till och förundras ibland över hur lugnt och harmoniskt mitt liv känns helt plötsligt som för inte så länge sen var ett enda stort kaos.
Framtiden är oviss för oss alla men alla tänker vi på den och har drömmar och visioner.
Ta ett steg i taget och måla inte upp för stora och ohållbara mål, då tror jag att allt kommer att bli jättebra.
...our future life will be glorious...come with me...future world...
Kram
Myror i brallan
Har varit och lämnat barnen till Manne igen, fy vad en vecka går fort!
Tomt och trist och jag får genast myrkryp i kroppen och blir rastlös.
Nicklas for iväg med en rasande fart när vi vaknat efter den numera dagliga skeden i soffan och jag hann då inte riktigt fatta vad som hände.
Så nu sitter man här mol allen och trampar runt och bara vill göra nåt.
Helst skulle jag vilja supa mig redlös och driva ut förkylningen som plågar min kropp men det ska jag ju naturligtvis inte.
Omoget ;)
Har inte en endaste plan för helgen. Känns konstigt.
Ikväll verkar det vara Let´s dance som gäller för i princip alla som det ser ut och jag vill egentligen bara kräkas när jag tänker på det.
Barnledig och smått deprimerad över det som vanligt och jag ska sitta här och se TV och uggla för mig själv. Skulle inte tro det.
Vad hände med alla trivselkvällar med god mat, en liten och lite spel?
Försvann det med separationen tro?
Måste undersökas, för det är jävligt trevligt.
Nu ska jag slå på lite musik och trampa vidare.
Ha en trevlig kväll.
Jag vill jag vill jag vill!
Jag vet att en av dom där stolarna är reserverade åt mig och snart skiter jag i det här och sticker.
Jag fryyyser.
Grattis till mig!
Hade det lite gruvensamt igår angående min första arbetsdag på ett tag. Som vanligt så ligger man och vänder och vrider sig och kan inte somna, det känns som att man ska första dagen på sitt nya jobb.
Men då är det ju tur att man har världens bästa karl som väcker mig på morgonen och gör mig genast på strålande humör.
Han hade verkligen tagit in citatet jag skrev i ett tidigare inlägg bara det att han tog 2 flugor i en smäll och behandlade mig som en slyna först och en prinsessa sen kan man väl säga.
Underbart, tack darling! Made my day.
Korridorernas får mig som vanligt att börja tänka på saker och ting. Det finns gott om tid till det om man säger så.
Det händer en del runt omkring mig och man vill ju gärna att folk ska lyckas med det dom åtar sig.
Har en vän som är på väg att ta steget från sin familj, en som just bytt arbetsplats, en som har bestämt sig att NU ska hon gå ner i vikt, och en som har ett ex som separerat från sin nya familj och tar problemen med barn och hela faderullan med sig till honom också.
Alla har vi våra problem av och till i livet, konstigt vore ju annars, men det viktiga är hur vi hanterar dom.
Vilka val vi gör påverkar fler än bara en själv men det glömmer många bort i sin egotrippade värld och tror att andra ska lösa alla problem åt en.
Jag kan ju upplysa om att på det sättet blir man inte vidare populär om ingen redan visste det.
I och för sig så är det inte ofta någon som tackar en heller för att man gör allt själv och är alla till lags hela tiden.
Jag själv har alltid uppskattat ganska små saker i vardagen, antagligen för att jag alltid sagt ja och gjort allt som alla ber mig om, så när någon gör något åt mig så kan jag bli jätteglad för minsta sak.
Det är nog värre för folk som är bortskämda för allt i sitt liv, dom uppskattar ingenting.
Första gången jag blev väckt av Nicklas på morgonen och han gjort kaffe åt mig innan jag skulle på jobbet fast han inte skulle upp själv den tiden så var det inte långt ifrån att man blev en lipsill, så glad blev jag.
Hade han gjort det bara för min skull?!? Hopp och studs och tjodaladiho!
Jag älskar kaffe på morgonen men orkar aldrig kliva upp i tid och göra det så det var ju väldigt uppskattat.
Jag blir jätteglad över barnens spontana kramar eller om man får oväntat besök av nån kompis, det finns hur mycket som helst att vara glad över och uppskatta varje dag om man bara tänker efter.
Jag ser så mycket, hör så mycket och folk gör så mycket som jag kan bli fly förbannad över när det bara handlar om egenvärde och tunnelseende.
Har folk glömt bort att dom har andra runt omkring sig som faktiskt gör väldigt mycket för dom, kanske inte så stora synliga saker för omvärlden men dock saker som är alldeles för bra för att ignorera.
I min värld så är jag inte viktigast. Inte heller oviktig. Jag vill att dom jag tycker om ska ha det bra och då måste jag ibland sätta mina egna behov åt sidan eller försöka hjälpa till att göra det så bra som möjligt. Detsamma gäller dom som tycker om mig.
Mina barn är det bästa jag har och så kommer det alltid att vara och dom ska aldrig behöva sätta sig åt sidan för mina behov, det är då ett som är säkert.
Mår dom bra mår jag bra. Så är det.
Nu så, lugn och fin igen...
Jag har det skitbra.
Ikväll så har jag och Sara varit hos Valentina och blivit målade med ansiktsfärg som hon fått av "tomten" och självklart så ställer man ju upp som modell, hahaha.
Trevlig stund där vi målade varann och så här fina blev vi!
Kram
Men då är det ju tur att man har världens bästa karl som väcker mig på morgonen och gör mig genast på strålande humör.
Han hade verkligen tagit in citatet jag skrev i ett tidigare inlägg bara det att han tog 2 flugor i en smäll och behandlade mig som en slyna först och en prinsessa sen kan man väl säga.
Underbart, tack darling! Made my day.
Korridorernas får mig som vanligt att börja tänka på saker och ting. Det finns gott om tid till det om man säger så.
Det händer en del runt omkring mig och man vill ju gärna att folk ska lyckas med det dom åtar sig.
Har en vän som är på väg att ta steget från sin familj, en som just bytt arbetsplats, en som har bestämt sig att NU ska hon gå ner i vikt, och en som har ett ex som separerat från sin nya familj och tar problemen med barn och hela faderullan med sig till honom också.
Alla har vi våra problem av och till i livet, konstigt vore ju annars, men det viktiga är hur vi hanterar dom.
Vilka val vi gör påverkar fler än bara en själv men det glömmer många bort i sin egotrippade värld och tror att andra ska lösa alla problem åt en.
Jag kan ju upplysa om att på det sättet blir man inte vidare populär om ingen redan visste det.
I och för sig så är det inte ofta någon som tackar en heller för att man gör allt själv och är alla till lags hela tiden.
Jag själv har alltid uppskattat ganska små saker i vardagen, antagligen för att jag alltid sagt ja och gjort allt som alla ber mig om, så när någon gör något åt mig så kan jag bli jätteglad för minsta sak.
Det är nog värre för folk som är bortskämda för allt i sitt liv, dom uppskattar ingenting.
Första gången jag blev väckt av Nicklas på morgonen och han gjort kaffe åt mig innan jag skulle på jobbet fast han inte skulle upp själv den tiden så var det inte långt ifrån att man blev en lipsill, så glad blev jag.
Hade han gjort det bara för min skull?!? Hopp och studs och tjodaladiho!
Jag älskar kaffe på morgonen men orkar aldrig kliva upp i tid och göra det så det var ju väldigt uppskattat.
Jag blir jätteglad över barnens spontana kramar eller om man får oväntat besök av nån kompis, det finns hur mycket som helst att vara glad över och uppskatta varje dag om man bara tänker efter.
Jag ser så mycket, hör så mycket och folk gör så mycket som jag kan bli fly förbannad över när det bara handlar om egenvärde och tunnelseende.
Har folk glömt bort att dom har andra runt omkring sig som faktiskt gör väldigt mycket för dom, kanske inte så stora synliga saker för omvärlden men dock saker som är alldeles för bra för att ignorera.
I min värld så är jag inte viktigast. Inte heller oviktig. Jag vill att dom jag tycker om ska ha det bra och då måste jag ibland sätta mina egna behov åt sidan eller försöka hjälpa till att göra det så bra som möjligt. Detsamma gäller dom som tycker om mig.
Mina barn är det bästa jag har och så kommer det alltid att vara och dom ska aldrig behöva sätta sig åt sidan för mina behov, det är då ett som är säkert.
Mår dom bra mår jag bra. Så är det.
Nu så, lugn och fin igen...
Jag har det skitbra.
Ikväll så har jag och Sara varit hos Valentina och blivit målade med ansiktsfärg som hon fått av "tomten" och självklart så ställer man ju upp som modell, hahaha.
Trevlig stund där vi målade varann och så här fina blev vi!
Kram
Dagen sådär
Vaknade faktiskt före 11 idag.
Börjar väl känna av arbetet som hägrar imorgon men då måste jag upp flera timmar tidigare och det längtar jag inte till!
Efter middan började jag känna mig lite off, Nicklas har ju legat med feber, förkyld och hostig nu i några dagar så det är klart man blir smittad.
La oss på soffan och skedade och blev väckt av en kompis som körde hit sin dotter så då var det kört för min del. Lämnade sjuklingen i soffan, tog sparken till Lumpe och handlade, hem och satte igång en fil-limpa och ett kok bean-dip och började städa och ta itu med tvätten.
Vad är det som får mig att tro att man kan jobba bort sjukan?
Slutade med att jag var på dåligt humör för att jag inte orkade göra klart mina sysslor, fil-limpan blev kladdig i min CP ugn och Sara och hennes lika smarta polare plumsade i meterhög snö ut i förrådet i tennisskor.
Suck...
Bean-dippen blev då hyfsad iallafall, kunde bara haft lite mera sting.
Imorgon åker Nicklas och hämtar en ny spis till mig, begagnad men vad som helst är bättre än den skitugn jag har för tillfället.
Nu ser köket ut som ett bombnedslag igen men nu säger jag upp mig som duglig flickvän, mamma och kvinna för idag.
Tar nya tag imorgon, det lär ju inte försvinna.
Sov så gott till en underbar låt.
Börjar väl känna av arbetet som hägrar imorgon men då måste jag upp flera timmar tidigare och det längtar jag inte till!
Efter middan började jag känna mig lite off, Nicklas har ju legat med feber, förkyld och hostig nu i några dagar så det är klart man blir smittad.
La oss på soffan och skedade och blev väckt av en kompis som körde hit sin dotter så då var det kört för min del. Lämnade sjuklingen i soffan, tog sparken till Lumpe och handlade, hem och satte igång en fil-limpa och ett kok bean-dip och började städa och ta itu med tvätten.
Vad är det som får mig att tro att man kan jobba bort sjukan?
Slutade med att jag var på dåligt humör för att jag inte orkade göra klart mina sysslor, fil-limpan blev kladdig i min CP ugn och Sara och hennes lika smarta polare plumsade i meterhög snö ut i förrådet i tennisskor.
Suck...
Bean-dippen blev då hyfsad iallafall, kunde bara haft lite mera sting.
Imorgon åker Nicklas och hämtar en ny spis till mig, begagnad men vad som helst är bättre än den skitugn jag har för tillfället.
Nu ser köket ut som ett bombnedslag igen men nu säger jag upp mig som duglig flickvän, mamma och kvinna för idag.
Tar nya tag imorgon, det lär ju inte försvinna.
Sov så gott till en underbar låt.
Nu är glada julen slut slut slut...
Så där ja. Nu har jag gjort ett ryck och slängt ut julen.
Eller nästan iallafall, allt är nedpackat i kartongen igen och julgranen ska bäras ut i förrådet men annars är det klart. Det är så befriande att plocka undan den, jag är ju alltid snabb på att plocka fram den.
När det väl var klart så fick jag slut sysslor och sitter nu och undrar vad man ska hitta på.
Hade velat fara och ha lite uteaktiviteter med barnen och kanske grilla en korvbit men det var ingen som var inne på att följa med och då vet jag hur det blir när inte ungarna har några kompisar...morsan duger inte att leka med.
Går omkring och är väldans hungrig just nu och som vanligt så önskar jag smälla i mig nåt riktigt flottigt och gott men det är slut med det nu.
Nåja, ibland måste man ju få unna sig men jag har ätit så mycket snask och god mat länge nu så det börjar sätta sina spår både utvändigt och invändigt.
Lite för mycket av det goda kan man säga.
Blir till att fundera ut några motionsformer som man kan tänka sig att utöva. Jag är ju inte så mycket för det där med att gå långpromenader och skidåkning och sånt så antingen blir det ett gymkort eller så får man se till att få till det i sänghalmen några gånger om dagen.
Läste ett underbart citat idag på tal om det.
"För att få behandla mig som din slyna i sängen behöver du behandla mig som din prinsessa i vardagen"
Det ligger nog nåt i det för all beröring och sånt som man får under dagen gör ju givetvis att man är extra kärleksfull och på G när kvällen kommer.
Jag är ju lite konstig som det verkar när det kommer till sånt och det räcker med att han nafsar mig i nacken eller bara tar på mig överhuvudtaget för att jag ska längta tills jag får vara den där slynan, hehe.
Frågan är ju då bara om man verkligen vill känna sig som en prinsessa eftersom jag tycker att dom verkar ha ett jävligt tråkigt och utstakat liv med en massa måsten och ska uppföra sig och se påklistrat glada ut hela tiden. Kan inte tro att dom ens törs släppa loss i sängen och beter sig knappast som några slynor överhuvudtaget. Finns säkert vett och etikett där med för dom stackarna.
Skulle vara en syn att se kronprinsessan köra lite kama sutra med sin Daniel, eller få lite spank. Hohoho.
Dom är antagligen inte bekväm med lite kladd och hårda tag. Akta naglarna...
Nog svamlat för idag.
Nu ska jag gå och sätta på lite kaffe och fara och handla.
Hojres.
Eller nästan iallafall, allt är nedpackat i kartongen igen och julgranen ska bäras ut i förrådet men annars är det klart. Det är så befriande att plocka undan den, jag är ju alltid snabb på att plocka fram den.
När det väl var klart så fick jag slut sysslor och sitter nu och undrar vad man ska hitta på.
Hade velat fara och ha lite uteaktiviteter med barnen och kanske grilla en korvbit men det var ingen som var inne på att följa med och då vet jag hur det blir när inte ungarna har några kompisar...morsan duger inte att leka med.
Går omkring och är väldans hungrig just nu och som vanligt så önskar jag smälla i mig nåt riktigt flottigt och gott men det är slut med det nu.
Nåja, ibland måste man ju få unna sig men jag har ätit så mycket snask och god mat länge nu så det börjar sätta sina spår både utvändigt och invändigt.
Lite för mycket av det goda kan man säga.
Blir till att fundera ut några motionsformer som man kan tänka sig att utöva. Jag är ju inte så mycket för det där med att gå långpromenader och skidåkning och sånt så antingen blir det ett gymkort eller så får man se till att få till det i sänghalmen några gånger om dagen.
Läste ett underbart citat idag på tal om det.
"För att få behandla mig som din slyna i sängen behöver du behandla mig som din prinsessa i vardagen"
Det ligger nog nåt i det för all beröring och sånt som man får under dagen gör ju givetvis att man är extra kärleksfull och på G när kvällen kommer.
Jag är ju lite konstig som det verkar när det kommer till sånt och det räcker med att han nafsar mig i nacken eller bara tar på mig överhuvudtaget för att jag ska längta tills jag får vara den där slynan, hehe.
Frågan är ju då bara om man verkligen vill känna sig som en prinsessa eftersom jag tycker att dom verkar ha ett jävligt tråkigt och utstakat liv med en massa måsten och ska uppföra sig och se påklistrat glada ut hela tiden. Kan inte tro att dom ens törs släppa loss i sängen och beter sig knappast som några slynor överhuvudtaget. Finns säkert vett och etikett där med för dom stackarna.
Skulle vara en syn att se kronprinsessan köra lite kama sutra med sin Daniel, eller få lite spank. Hohoho.
Dom är antagligen inte bekväm med lite kladd och hårda tag. Akta naglarna...
Nog svamlat för idag.
Nu ska jag gå och sätta på lite kaffe och fara och handla.
Hojres.
God fortsättning
Hade en jättetrevlig kväll igår med god mat och roliga människor omkring mig. Var ut och kollade in fyrverkerierna och skålade in året och sen blev det en pratstund till innan vi begav oss vidare till Hortlax och nästa äventyr.
For till en kompis till Nicklas och där var det ganska så lugnt, ett tag iallafall tills det kom en aningen överförfriskad kille.
Kul var det då för timmarna sprang iväg och plötsligt hade klockan blivit 6 på morgonen när vi promenerade hemåt.
Inte är man så jävla gammal ändå när man orkar festa i 12 timmar, hehe.
Det nya året började då bra, har haft en slappardag i sängen och soffan och mest bara myst på.
Inte så konstigt att man känner av gårdagen om man säger så även om jag inte är så himla bakis idag så är jag TRÖTT och det är allt lite synd om mig ändå.
Har då fått min pizza och sovit av och till med avbrott för en kärlekstund och snart kommer barnen hem.
Jag kan då verkligen inte klaga.
Däremot så klagar jag över kattjävlarna.
Någon som vill ha en eller två pissande, skitande och äckliga hårbollar?
Ingen av dom har pissat på mig någon mer gång men roar sig med att gå och lägga kablar lite här och var, i sängarna, under julgranen eller bara vid golvlisten om dom har blivit nödiga.
Piss har jag hittat under Saras säng och har gått runt på knä och kollat och gått igenom alla sängar så man inte ska få nån överraskning när man hoppar i lådan på kvällen.
När jag skulle bädda Emils säng häromdan så smattrade det omkring bajslortar när jag viftade till täcket för att få det på plats.
Skitläckert kan man kalla det.
Om man nu ska se nåt positivt i det hela så är ju då det bättre med hårda skithögar som fått torka istället för stinkhögen jag fick ta hand om förra veckan.
Blöt och nylagd, jag höll för näsan och hade massor med toapapper förberett och Emil fick stå bredvid och hålla i soppåsen och se när jag nästan spydde och hulkade.
ÄCKEL!
Nu har då den ena gått och försvunnit i några dagar och jag funderar på att sluta ropa på fanskapet när jag är ut för då är det en mindre att bekymra sig över.
Katterna är gratis om nån vill ha dom iallafall. Men jag antar att jag inte gjort vidare bra reklam för dom för att få ett nytt hem.
Nä nu har sonen kommit hem så nu ska vi ha kramkalas.
Önskar alla en god fortsättning på det nya året.
Kram
For till en kompis till Nicklas och där var det ganska så lugnt, ett tag iallafall tills det kom en aningen överförfriskad kille.
Kul var det då för timmarna sprang iväg och plötsligt hade klockan blivit 6 på morgonen när vi promenerade hemåt.
Inte är man så jävla gammal ändå när man orkar festa i 12 timmar, hehe.
Det nya året började då bra, har haft en slappardag i sängen och soffan och mest bara myst på.
Inte så konstigt att man känner av gårdagen om man säger så även om jag inte är så himla bakis idag så är jag TRÖTT och det är allt lite synd om mig ändå.
Har då fått min pizza och sovit av och till med avbrott för en kärlekstund och snart kommer barnen hem.
Jag kan då verkligen inte klaga.
Däremot så klagar jag över kattjävlarna.
Någon som vill ha en eller två pissande, skitande och äckliga hårbollar?
Ingen av dom har pissat på mig någon mer gång men roar sig med att gå och lägga kablar lite här och var, i sängarna, under julgranen eller bara vid golvlisten om dom har blivit nödiga.
Piss har jag hittat under Saras säng och har gått runt på knä och kollat och gått igenom alla sängar så man inte ska få nån överraskning när man hoppar i lådan på kvällen.
När jag skulle bädda Emils säng häromdan så smattrade det omkring bajslortar när jag viftade till täcket för att få det på plats.
Skitläckert kan man kalla det.
Om man nu ska se nåt positivt i det hela så är ju då det bättre med hårda skithögar som fått torka istället för stinkhögen jag fick ta hand om förra veckan.
Blöt och nylagd, jag höll för näsan och hade massor med toapapper förberett och Emil fick stå bredvid och hålla i soppåsen och se när jag nästan spydde och hulkade.
ÄCKEL!
Nu har då den ena gått och försvunnit i några dagar och jag funderar på att sluta ropa på fanskapet när jag är ut för då är det en mindre att bekymra sig över.
Katterna är gratis om nån vill ha dom iallafall. Men jag antar att jag inte gjort vidare bra reklam för dom för att få ett nytt hem.
Nä nu har sonen kommit hem så nu ska vi ha kramkalas.
Önskar alla en god fortsättning på det nya året.
Kram
...och året var 2009
Januari
Året firades in i Jörn med alla våra husvagnsvänner. Mycket trevligt, alla var glada stora som små. Vi hade bott 1 år i vårat nya drömhus och trivdes som fisken i vattnet. Vi hade inhandlat grejor för att bygga en ny förgård inför våra nya husvagnsplatser som vi skulle flytta till nästa säsong.
Februari
Denna månad började familjens första födelsedagar som vanligt varje år. 4 stycken att avverka efter varann och först ut var ju då exet och strax efter kommer ju Sara. Vid det här laget så firades alla hjärtans dag på 2 ställen utan min vetskap, för då hade man fått konkurrens några kilometer bort.
Exets present var dyr men jag tyckte att han förtjänade nåt kul och hade därför köpt Lips, sångspelet till vårat X-box.
Vad min kära dotter fick minns jag inte riktigt, vad det än var så förtjänade hon det, makens minns jag väl eftersom jag inte långt efteråt bara ville ställa mig och spotta på både han och hans fina present.
Emil åkte även lilla vasaloppet på skolan och jag var givetvis där och hejade på han och han var så duktig.
Mars
Emil fyller 9 år. Vi håller kalaset på bio 3:an och det är nog där mina misstankar om att min man inte är ärlig mot mig blir verklighet för mig. Alla tecken finns där för det har jag sett ett tag. Han betedde sig precis som tidigare dumt nog. Han duschade med telefonen, sket med telefonen, sov med telefonen och man kunde gissa att det var dyrbara diamanter som han gick omkring och bar på. I efterhand så vet jag att han satt och sms:ade med älskarinnan på sin egen sons födelsedagskalas.
Några dagar innan min egen födelsedag så var det bekräftat att man var sviken, igen...
Det som faktiskt bekymrade mig mest var att vi numera just köpt ett hus för över miljonen. Jag fick en blomma av han när jag fyllde år.
Vi var även på en bekants 40 års fest just i den vevan, för hur det än var så skulle vi ju lösa det här. Det var ju mig han ville va med. Det började kännas lite bättre.
April
Hade pratat med en enda vän om det som hänt. Vi skulle ju fira påsken uppe i Jörn och kände att jag behövde prata ut om det här med någon och hon visste vad som hänt tidigare gånger.
Påsken var katastrofal, han kunde inte bestämma sig för vem han ville vara med. Jag ville bara hem och antagligen så påverkade vi stämningen till det sämre för alla som var där.
Vi kom hem och gick till familjerådgivningen men det var bara ett spel för gallerian och det tog inte länge förrän jag insåg att det inte skulle bli något mer år på våran nacke.
Den här månaden gick allt åt helvete.
Alldeles för många lögner och jag kan än idag undra: hur kan man totalt sakna samvete och bara lite kärlek till den man delat 17 år tillsammans med?
Han fick då åtminstonde känna på att han var utan familj nu och bodde lite här och där ett tag.
Maj
Hade varit sjukskriven från jobbet några veckor, ett sorts sorgearbete kan man säga. Det kändes som att nån hade dött och det var ju på sätt och vis något som jag skulle bearbeta, att jag lämnar halva mitt liv som jag tillbringat med samma person.
Efter enorm stöd från vänner och familj så mådde jag i början av denna månad må riktigt bra.
Hade fullt upp med att försöka sälja villan och fixa till det som behövdes i huset.
Hade några veckor med mycket folk som sprang och kollade på huset.
Vi hade nog landat i situationen både jag och barnen mer eller mindre och det var fler glada stunder än ledsna.
Under denna månad började Nicklas smyga sig in i mitt liv.
Av alla vänner jag hade omkring mig så var han en av dom som fanns omkring mig och gjorde mig glad.
Då var det inte tänkt som något speciellt. Men jag tror att det var i slutet på denna månad som det hettade till för första gången.
Juni
Har inte så mycket speciellt som jag kan komma på i denna månad. Gick nog mest och längtade efter semester. Barnen fick sitt välförtjänta sommarlov och vi började se fram emot kusinens besök från USA.
Vi hade ett sista besök på familjerådgivningen och denna gång mest för att kunna prata om hur vi bäst skulle lösa det med barnen och sånt praktiskt.
Firade midsommar med barnen hos Bedas mamma och det var fantastiskt kul och otroligt snällt att vi fick vara med när vi inte visste var vi skulle ta vägen.
Juli
Började månaden med att gå på några vänners bröllop. Superkul.
Vid det här laget så var det ganska intensivt med Nicke. Jag har många roliga och spännande minnen från oss under den här månaden.
Det var semesterdax och min systers dotter kom på besök och bodde hos mig i 3 veckor.
Det blev klart med husköpare och jag kände mig otroligt stolt över att ha fixat det där alldeles själv.
I slutet på månaden åkte vi till Stockholm för att tillbringa kusinens sista dagar där på Grönan och bara se nåt annat än hemmet. Såklart så åkte jag på värsta sjukan och mådde pyton hela trippen. Gissar att det var svininfluensan. Barnen möttes upp på arlanda av sin far för vidare färd med bil till andra släktingar så jag flög hem själv med mina föräldrar.
Augusti
Var sjuk ungefär en vecka in på denna månad och blev mer eller mindre omhändertagen av min kära när jag väl var hemma.
Skrattar gott när jag minns hur jag mitt i natten blir väckt ur min feberdimma när han tagit sig in för att hälsa på. Full, kramig och jag var varm som en kamin. Dom 2 nätterna det hände är nog enda gången jag inte uppskattat våran sked.
Skolan börjar om och stora Sara har nu börjat på högstadiet! Och Emil 3:an.
Går även på banken och gör klart husaffären. Mitt nya hem är klart.
September
Flyttmånad. Minns inte datum men det var där i mitten eller efter det som mina föräldrar åkte utomlands och jag började flytta mina saker med hjälp av vänner.
Efter att jag och Nicklas bara sovit tillsammans när jag varit barnledig tidigare så tog vi steget till att göra det även när barnen var här. Fungerade alldeles utmärkt!
Oktober
Precis i starten av denna månad, 1:a, var jag på banken för hundrade och sista gången och sålde Bruksvägen.
Sista etappen innan jag kan lämna allt gammalt bakom mig. Skönt.
Annars vet jag inte riktigt vad jag kan berätta om under oktober månad annat än att jag känner mig lyckligare än någonsin och trivs som fisken i vattnet i mitt nya liv.
Vi lånade även mina vänners husvagn och åkte tillbaka till brottsplatsen Jörn, denna gång var det jättetrevligt!
November
Har varit med Emil till tandläkaren på lasarettet för att röntga hans tänder. Han har ju ett minimalt underbett så han ska få tandställning för att se om det kan korrigera hans bett.
Fick även en tid till vanliga tandläkaren som informerade om att det troligtvis blir redan i januari som han ska få den.
December
Har handlat julklappar som en tokig, började tidigt men handlade in i sista stund.
Har haft en bra jul med mina älskade barn här, med mina föräldrar och med Nicklas familj. Jag hade inte behövt oroa mig. Jag är nöjd.
Nu känns det som att jag bara har saker att se fram emot.
I början på januari ska jag se till att skicka in fullföljden för skilsmässan då prövotiden gått ut så jag får avsluta det här en gång för alla.
2010...låter som ett bra år.
Fortsätter det som det gör nu så kommer det att bli kanon.
Jag tror inte att någon kan föreställa sig hur osannolikt det hade varit för mig om någon sagt att jag i början av nästa år skulle ha hittat någon att älska igen som jag skulle tillbringa mesta tiden med dessutom tillsammans med mina barn.
Min syster med familj kommer att komma under sommaren och bara det är ju hur kul som helst.
Jag tänker inte avlägga några nyårslöften eftersom dom alltid skiter sig, men jag kan iallafall lova att jag ska göra allt i min makt för att fortsätta ha det så bra som jag har det nu.
Jag är värd att vara lycklig.
"Jag kan sammanfatta allt jag lärt mig om livet i 3 ord: Det går vidare"
Ha ett riktigt gott nytt år!
PS. Ta det lugnt med spriten, annars kan det gå så här...DS
Drömmar
Jag liksom svävar fram, jag är på väg upp mot Nicklas hus och genom fönstret kan jag se hur han står vid spisen, köket är färdigställt och på armen har han ett litet barn.
När jag närmar mig dörren stannar jag till och ser hur han pratar med någon och skrattar.
Jag sträcker mig mot handtaget och ska gå in men jag kommer aldrig fram till dörren, jag glider hela tiden tillbaka och kan inte komma fram.
Jag kämpar och kämpar och plötsligt ser jag genom fönstret när jag själv kommer upp bakom Nicklas och barnet och ger dom en kram...
...åsså vaknar jag.
Det är andra gången på några dagar som jag drömt samma dröm. Jag vet inte om det är vackert eller obehagligt men konstigt är det då.
Kan inte komma ihåg att jag någonsin haft samma dröm flera gånger.
Brukar inte ens komma ihåg vad jag drömt.
När jag slog upp ögonen så var då inte han där. Han kunde inte sova så han hade klivit upp och när han kom och la sig igen så kunde inte jag somna om.
Typiskt. Ledig och allt.
Så nu sitter man här samma tid som man brukar kliva upp en måndag och har varit vaken i snart 2 timmar.
Nu är det snart ett nytt år.
Tiden springer iväg och jag tycker att det var alldeles nyss vi var i Jörn och firade nyår.
Detta år så har vi blivit bjudna till Nicklas grannar och ska dit och äta gott och umgås. Det blir nog kanon det.
Lördag hade vi en rantarkväll.
For först till hans bror för att han skulle ha hjälp med nå grejs och när vi gjort det så for vi till mina föräldrar och åt middag.
Sen tillbaka till brodern och där såg jag och hans sambo film medans dom fixade i garaget.
Igår var vi varit på lite mellandagsrea och skulle kolla en kamera till mig och Nicklas skulle kolla köksbord och stolar.
Jag sket då i kameraköpet för nu, men det fanns några fina bord och stolar på EM som han kollade på.
Beroende på vädret för dagen så får vi se om det blir till att åka till Umeå så han får beställa sitt kök.
Det ska bli hur spännande som helst att se slutresultatet på detta för det verkar vara genomtänkt och blir säkert skitsnyggt.
Avslutade kvällen med en bastu och mys.
Hade varit ute och skottat tidigare och jag är så less på allt snöande nu.
Jag var som en snöboll innan jag var klar. Nu borde det finnas snö så det räcker för alla som har skoter och skidor som lockar.
Nu kurrar magen, som vanligt då, så nu ska jag se om det finns några rester att stoppa i mig innan jag ska göra ett nytt försök med sömnen och krypa ner i värmen under täcket.
Skulle vara skönt att sova någon timma till när man är van att sova till 11 iallafall, sjusovare som vi är.
Annars har jag många timmar att döda innan nattugglan behagar vakna...
Jaja, ha en bra dag!
När jag närmar mig dörren stannar jag till och ser hur han pratar med någon och skrattar.
Jag sträcker mig mot handtaget och ska gå in men jag kommer aldrig fram till dörren, jag glider hela tiden tillbaka och kan inte komma fram.
Jag kämpar och kämpar och plötsligt ser jag genom fönstret när jag själv kommer upp bakom Nicklas och barnet och ger dom en kram...
...åsså vaknar jag.
Det är andra gången på några dagar som jag drömt samma dröm. Jag vet inte om det är vackert eller obehagligt men konstigt är det då.
Kan inte komma ihåg att jag någonsin haft samma dröm flera gånger.
Brukar inte ens komma ihåg vad jag drömt.
När jag slog upp ögonen så var då inte han där. Han kunde inte sova så han hade klivit upp och när han kom och la sig igen så kunde inte jag somna om.
Typiskt. Ledig och allt.
Så nu sitter man här samma tid som man brukar kliva upp en måndag och har varit vaken i snart 2 timmar.
Nu är det snart ett nytt år.
Tiden springer iväg och jag tycker att det var alldeles nyss vi var i Jörn och firade nyår.
Detta år så har vi blivit bjudna till Nicklas grannar och ska dit och äta gott och umgås. Det blir nog kanon det.
Lördag hade vi en rantarkväll.
For först till hans bror för att han skulle ha hjälp med nå grejs och när vi gjort det så for vi till mina föräldrar och åt middag.
Sen tillbaka till brodern och där såg jag och hans sambo film medans dom fixade i garaget.
Igår var vi varit på lite mellandagsrea och skulle kolla en kamera till mig och Nicklas skulle kolla köksbord och stolar.
Jag sket då i kameraköpet för nu, men det fanns några fina bord och stolar på EM som han kollade på.
Beroende på vädret för dagen så får vi se om det blir till att åka till Umeå så han får beställa sitt kök.
Det ska bli hur spännande som helst att se slutresultatet på detta för det verkar vara genomtänkt och blir säkert skitsnyggt.
Avslutade kvällen med en bastu och mys.
Hade varit ute och skottat tidigare och jag är så less på allt snöande nu.
Jag var som en snöboll innan jag var klar. Nu borde det finnas snö så det räcker för alla som har skoter och skidor som lockar.
Nu kurrar magen, som vanligt då, så nu ska jag se om det finns några rester att stoppa i mig innan jag ska göra ett nytt försök med sömnen och krypa ner i värmen under täcket.
Skulle vara skönt att sova någon timma till när man är van att sova till 11 iallafall, sjusovare som vi är.
Annars har jag många timmar att döda innan nattugglan behagar vakna...
Jaja, ha en bra dag!
Förbannade jävla skit
Jaha, då var julen över för det här året också.
En glädjens tid för dom allra flesta, barnen har öppnat sina klappar och har förhoppningsvis fått något som får dom att känna sig nöjda även om det har blivit betydligt mer begränsat när man är ensam numera och inte har lika mycket pengar att bolla med.
Men nu är det ju andra regler än det brukar och glädje byts till ångest och tårar när dom älskade barnen åker iväg igen till pappa.
Just den här veckan så kändes det så jävla snopet när det har varit mycket tid som gått åt till att fara och flänga efter jobbet och dom har fått vara mycket själva.
Det har tagit mycket tid att köpa julklappar.
Som jag skrivit tidigare så har jag det jättejobbigt av och till med det där med att lämna ifrån mig dom och mår stundvis dåligt över att det blivit så.
Känns ändå skönt att få ställa sig och storlipa ibland när man är ensam och känna att man är mänsklig ändå. Annars har jag förvånats över så känslokall jag kan vara när det gäller saker och ting. Det är som att jag har så mycket hat och likgilitighet inom mig när det gäller känslor angående karlar så att jag bara reagerar med att bli förbannad.
När det gäller Sara och Emil däremot så ramlar det bara över mig och dom kan inte heller såra mig på det sättet som en partner kan så dom tillåter jag mig att gråta över.
En sak är då säker, att blir det nån gång nåt mer barn så är det bara för karln att bita ihop. Jag utsätter inte mig själv eller fler barn för detta!
Ikväll blir det fest är det tänkt och nu ska jag försöka peppa mig i stämning.
Ska ta en dusch, lägga på lite smink och ta på mig vettiga kläder och sen åka och sätta på ett glatt face.
Brukar ge sig, för jag är så jävla glad över att ha väldens bästa Nicke.
Dessutom så är jag överlycklig när jag fick veta att min kära syster med familj kommer till sommaren! Å vad jag längtar.
Dom kommer att bli överförtjusta!
Ha en trevlig kväll allihopa!
Pöss å kram
En glädjens tid för dom allra flesta, barnen har öppnat sina klappar och har förhoppningsvis fått något som får dom att känna sig nöjda även om det har blivit betydligt mer begränsat när man är ensam numera och inte har lika mycket pengar att bolla med.
Men nu är det ju andra regler än det brukar och glädje byts till ångest och tårar när dom älskade barnen åker iväg igen till pappa.
Just den här veckan så kändes det så jävla snopet när det har varit mycket tid som gått åt till att fara och flänga efter jobbet och dom har fått vara mycket själva.
Det har tagit mycket tid att köpa julklappar.
Som jag skrivit tidigare så har jag det jättejobbigt av och till med det där med att lämna ifrån mig dom och mår stundvis dåligt över att det blivit så.
Känns ändå skönt att få ställa sig och storlipa ibland när man är ensam och känna att man är mänsklig ändå. Annars har jag förvånats över så känslokall jag kan vara när det gäller saker och ting. Det är som att jag har så mycket hat och likgilitighet inom mig när det gäller känslor angående karlar så att jag bara reagerar med att bli förbannad.
När det gäller Sara och Emil däremot så ramlar det bara över mig och dom kan inte heller såra mig på det sättet som en partner kan så dom tillåter jag mig att gråta över.
En sak är då säker, att blir det nån gång nåt mer barn så är det bara för karln att bita ihop. Jag utsätter inte mig själv eller fler barn för detta!
Ikväll blir det fest är det tänkt och nu ska jag försöka peppa mig i stämning.
Ska ta en dusch, lägga på lite smink och ta på mig vettiga kläder och sen åka och sätta på ett glatt face.
Brukar ge sig, för jag är så jävla glad över att ha väldens bästa Nicke.
Dessutom så är jag överlycklig när jag fick veta att min kära syster med familj kommer till sommaren! Å vad jag längtar.
Dom kommer att bli överförtjusta!
Ha en trevlig kväll allihopa!
Pöss å kram
God Jul
Vaknade med kärlekens armar runt mig när sonen kom och väckte oss och var sugen på att öppna morgonklappen.
Han valde att öppna den han fått av sin syster och men ens så var det 2 stycken glada för en julklapp eftersom det var en skumgummi grej som man skulle skjuta iväg så vovven tyckte också att det var himla skoj.
Sara styrde jag in på klappen från mig och Nicklas eftersom hon haft det jobbigt med hårsvallet när hon glömt plattången hos en kompis och den är inte riktigt hel. Så nu har vi plattat håret och gjort henne julfin med hennes julklapp.
Själv sparar jag mina tills ikväll hos mor och far.
Ska vara lite tvärsöver och åka dit när Kalle Anka slutar för det är faktiskt ingen som är vidare intresserad av det på min sida av familjen och i år är det ju inte som det brukar vara så vi gör som vi vill.
Sen ska vi käka och givetvis öppna resten av klapparna och sen blir det nog inte så mycket mer om jag känner mina barn rätt.
Det har redan varit klagomål angående var vi ska fira jul (i stan hos mina föräldrar alltså) och det är klart att det inte är så skoj för dom att sitta där med gammelfolket när dom är van att ha liv och rörelse omkring sig.
Åker vidare sen och fortsätter kvällen med Nicklas och hans familj.
Önskar en riktigt god jul till er alla.
Tipp tapp tipp tapp
Nu är det jävligt nära julafton!
Jag som tyckte att jag hade bra framförhållning ligger helt plötsligt efter med julklappsinköpen och vi har varit på stan en sväng ikväll och köpt några åtminstonde.
Måste tillbaka imorgon och göra ett till ryck för jag har inte hittat eller kommit på något vettigt att ge till min kära.
Det känns lite konstigt i år ändå.
Man har firat jul med samma människor i så många år så det kommer att bli väldigt mycket lugnare i år när det bara blir jag och barnen med mina föräldrar.
Det blir nog trevligt iallafall. Det är ju ändå mest julklapparna barnen vill åt. Sen åker vi ju till Nicklas familj.
Känns spännande ändå, nu får man ju fira jul med nya människor som kanske kommer att bli en del av ens högtider framöver.
Nya traditioner och sammankomster.
Kollade på lite kort nyss och insåg hur fort tiden går.
Nu kanske det är sista året man får åka och se sina barn lussa och inte tindrar dom med ögonen över tomten heller. Dom har blivit så stora.
Lite vemodigt måste jag säga.
Här får ni ett urval julfoton från dom senaste åren.
Är dom inte bedårande?
Kram
Jag som tyckte att jag hade bra framförhållning ligger helt plötsligt efter med julklappsinköpen och vi har varit på stan en sväng ikväll och köpt några åtminstonde.
Måste tillbaka imorgon och göra ett till ryck för jag har inte hittat eller kommit på något vettigt att ge till min kära.
Det känns lite konstigt i år ändå.
Man har firat jul med samma människor i så många år så det kommer att bli väldigt mycket lugnare i år när det bara blir jag och barnen med mina föräldrar.
Det blir nog trevligt iallafall. Det är ju ändå mest julklapparna barnen vill åt. Sen åker vi ju till Nicklas familj.
Känns spännande ändå, nu får man ju fira jul med nya människor som kanske kommer att bli en del av ens högtider framöver.
Nya traditioner och sammankomster.
Kollade på lite kort nyss och insåg hur fort tiden går.
Nu kanske det är sista året man får åka och se sina barn lussa och inte tindrar dom med ögonen över tomten heller. Dom har blivit så stora.
Lite vemodigt måste jag säga.
Här får ni ett urval julfoton från dom senaste åren.
Är dom inte bedårande?
Kram
Det är roligt nästan jämt.
Så var det söndag...igen.
Helgerna går så fort så det är tragiskt.
Fredagkväll gjorde jag inte så mycket. Barnen kom ju hem, eller Emil iallafall för Sara skulle på disco så hon for direkt till en kompis efter skolan och kom inte hem förrän på lördag eftermiddag.
Igår fick mina föräldrar låna sina barnbarn efter att ha klagat över brist på det.
Det har ju inte varit så mycket man har behövt använda sig av barnvakt nu precis sen man bara får ha sina barn varannan vecka.
Det är ju inte det första man vill göra att lämna bort dom när dom äntligen kommit hem.
Nu blev det så iallafall och vi tjorvade om hur vi skulle göra med att fara till nya krogen eller vara hemma och mysa.
Myset var nog det som egentligen lockade mest men så kom Nicklas bror och respektive hit och hade barnvakt och skulle ut så när vi suttit här hemma och druckit och pratat några timmar med dom och några till vänner så for vi och tänkte gå på Challenge men det var så lång kö så vi struntade i det och gick på Valdino istället.
Inte många käftar där men det gjorde då inget. Man fick sig ett bord och kunde sitta och prata där istället.
Mycket trevlig kväll!
Nu är det nedräkning till jul.
Har inte köpt alla klappar än så jag måste in till stan och fixa det snarast.
Eftersom vi blivit bjudna till Nickes bror senare på julaftonskvällen så ska jag se om jag kan hitta nåt att ge dom också. Det är ju så jävla svårt bara att veta vad man ska ge. För kul är det ju att shoppa. Något ska jag väl kunna hitta.
Funderar på att köpa mig själv en julklapp också. En kamera.
Den vi har är ju helt kokko och funkar när den känner för det.
Tyvärr så är man ju så dålig på att ta kort nuförtiden och jag måste skärpa till mig för annars finns det inga foton på barnen annat än när dom var små.
Nu ska jag ta ett glas kall god cola och tränga in mig med karln i soffan och mysa.
Tjing.
Livskris
Är inne i en period av väääldigt mycket tankeverksamhet just nu, även kallat brainstorm.
Jag vrider och vänder på saker hit och dit och krånglar till det ännu mer.
Mycket handlar om mig själv och vad jag vill uppnå här i livet.
Känner just nu att jag har hittat min harmoni, min trygghet och vill bara ha mer och mer av allt men så kommer det ibland tillbaka all svaghet och osäkerhet som jag efter timmar av samtal med mig själv och andra kommit fram till att jag levt med i åratal och den känslan är obehaglig och ger mig rysningar för jag vill inte tillbaka.
Det är sjukt att man sjunkit så lågt i sin självkänsla och tolerans pga hur man blivit behandlad att man nästan är förstörd när det gäller tillit och känslan av att vara någon viktig person i någons liv. Jag är ju bara ett tidsfördriv och en passupp som är bra att ha.
Värst av allt är när man börjar tänka att när jag blir lämnad igen, vad vill jag då?
Det är nästan så självklart i min hjärna att det blir så så att jag redan nu planerar nästa drag för att orka med det. Jag tror att många antagligen sitter och tänker att jag pratar en massa goja nu och tänker att jag ska rycka upp mig och lämna det som varit och gå vidare.
Så enkelt är det inte riktigt. Jag tror inte att det är så många som förstår som inte själv varit i situationen som jag varit.
Skylla mig själv, absolut, men det hade ju kunnat funka att förlåta och man tänker att den man älskar kanske inser efter en otrohet att det är mig han vill ha och att det var ju bara en engångsföreteelse.
Så är det första gången.
Andra gången funderar man allvarligt talat på att kasta ut karlfan. Man är sårad igen och självförtroendet börjar få en törn. Man vrider och vänder sig framför spegeln och tror att några kilon kanske gör susen för att bli omtyckt.
Man tänker även att man ska kanske låta karln vara ifred lite mer, få ha sin egentid och göra nåt roligt.
Tredje gången så är det nästan inte värt det ens för barnens skull, men han är ju så ledsen och bedyrar att det är mig han vill ha.
Man gråter floder och känner sig så fruktansvärt ensam och börjar känna sig ganska oduglig och ful. Man anstränger sig till 100% i allt man gör så att det ska vara så perfekt som möjligt. Man tänker oftare och oftare hur man bäst ska kunna göra gubben sin lycklig just idag och avsätter mer och mer av sin egen tid och stannar hemma för att finnas till hands.
Fjärde gången med några års mellanrum så brast det. Allt man gjort för att göra någon lycklig och att vara en bra kvinna har inte hjälpt ett dugg.
Egentiden för att ha roligt har slutat med ytterligare en otrohet, den perfekta hustrun har ju skött hemmet och gått an så det har varit som att bo på hotell, och jag, det enda jag har gjort för mig själv är att psykiskt trycka ner mig så långt så att jag inte är mig själv längre.
Man känner att man måste vara värdelös när man inte ens kan få respekt av den man varje dag funnits för och gjort allt i sin makt för att förtjäna åtminstone lite stolthet och kärlek.
Man har aldrig funnits i hans samvete ens som en liten skugga.
Så känns det. Lindrigt beskrivet.
Tiden efteråt har hjälpt mig enormt mycket i och för sig att få tillbaka lite egenvärde. En stor prövning när man fick sköta om allt själv samtidigt som man grät, skrek, kastade saker och skakade av ilska.
Det är nog inte så många som vet hur man har mått egentligen, man håller det för sig själv och ska verka ta saker och ting så bra och stabilt.
Det är alla dom här sakerna som gör att jag ibland kanske tänker tillbaka för mycket, för hur det än är nu så är jag rädd för att hamna där igen av olika anledningar.
Jag är glad över att vi har pratat mycket jag och N om allt möjligt. Det är bra att veta att man har samma värderingar och tankar om saker som är viktiga i ens liv.
Är det en sak som jag lärt mig så är det att prata med varann är det viktigaste man kan göra för att man ska kunna fungera tillsammans.
Jag gissar att jag kommer att vara en suck många gånger och säkert göra han förbannad nån gång pga mina tankar och diskussioner, men hellre det och förhoppningsvis göra han lycklig däremellan än att gå och leva i min egen fantasivärld och anta.
För det här känns riktigt bra och jag hoppas att det kommer att funka för oss.
Svackorna kommer mer och mer sällan och det är nog för att jag är lycklig.
Riktigt jävla lycklig.
För första gången på många många år.
Tack, det älskar jag dig för.
Ha en trevlig fredagskväll!
Jag vrider och vänder på saker hit och dit och krånglar till det ännu mer.
Mycket handlar om mig själv och vad jag vill uppnå här i livet.
Känner just nu att jag har hittat min harmoni, min trygghet och vill bara ha mer och mer av allt men så kommer det ibland tillbaka all svaghet och osäkerhet som jag efter timmar av samtal med mig själv och andra kommit fram till att jag levt med i åratal och den känslan är obehaglig och ger mig rysningar för jag vill inte tillbaka.
Det är sjukt att man sjunkit så lågt i sin självkänsla och tolerans pga hur man blivit behandlad att man nästan är förstörd när det gäller tillit och känslan av att vara någon viktig person i någons liv. Jag är ju bara ett tidsfördriv och en passupp som är bra att ha.
Värst av allt är när man börjar tänka att när jag blir lämnad igen, vad vill jag då?
Det är nästan så självklart i min hjärna att det blir så så att jag redan nu planerar nästa drag för att orka med det. Jag tror att många antagligen sitter och tänker att jag pratar en massa goja nu och tänker att jag ska rycka upp mig och lämna det som varit och gå vidare.
Så enkelt är det inte riktigt. Jag tror inte att det är så många som förstår som inte själv varit i situationen som jag varit.
Skylla mig själv, absolut, men det hade ju kunnat funka att förlåta och man tänker att den man älskar kanske inser efter en otrohet att det är mig han vill ha och att det var ju bara en engångsföreteelse.
Så är det första gången.
Andra gången funderar man allvarligt talat på att kasta ut karlfan. Man är sårad igen och självförtroendet börjar få en törn. Man vrider och vänder sig framför spegeln och tror att några kilon kanske gör susen för att bli omtyckt.
Man tänker även att man ska kanske låta karln vara ifred lite mer, få ha sin egentid och göra nåt roligt.
Tredje gången så är det nästan inte värt det ens för barnens skull, men han är ju så ledsen och bedyrar att det är mig han vill ha.
Man gråter floder och känner sig så fruktansvärt ensam och börjar känna sig ganska oduglig och ful. Man anstränger sig till 100% i allt man gör så att det ska vara så perfekt som möjligt. Man tänker oftare och oftare hur man bäst ska kunna göra gubben sin lycklig just idag och avsätter mer och mer av sin egen tid och stannar hemma för att finnas till hands.
Fjärde gången med några års mellanrum så brast det. Allt man gjort för att göra någon lycklig och att vara en bra kvinna har inte hjälpt ett dugg.
Egentiden för att ha roligt har slutat med ytterligare en otrohet, den perfekta hustrun har ju skött hemmet och gått an så det har varit som att bo på hotell, och jag, det enda jag har gjort för mig själv är att psykiskt trycka ner mig så långt så att jag inte är mig själv längre.
Man känner att man måste vara värdelös när man inte ens kan få respekt av den man varje dag funnits för och gjort allt i sin makt för att förtjäna åtminstone lite stolthet och kärlek.
Man har aldrig funnits i hans samvete ens som en liten skugga.
Så känns det. Lindrigt beskrivet.
Tiden efteråt har hjälpt mig enormt mycket i och för sig att få tillbaka lite egenvärde. En stor prövning när man fick sköta om allt själv samtidigt som man grät, skrek, kastade saker och skakade av ilska.
Det är nog inte så många som vet hur man har mått egentligen, man håller det för sig själv och ska verka ta saker och ting så bra och stabilt.
Det är alla dom här sakerna som gör att jag ibland kanske tänker tillbaka för mycket, för hur det än är nu så är jag rädd för att hamna där igen av olika anledningar.
Jag är glad över att vi har pratat mycket jag och N om allt möjligt. Det är bra att veta att man har samma värderingar och tankar om saker som är viktiga i ens liv.
Är det en sak som jag lärt mig så är det att prata med varann är det viktigaste man kan göra för att man ska kunna fungera tillsammans.
Jag gissar att jag kommer att vara en suck många gånger och säkert göra han förbannad nån gång pga mina tankar och diskussioner, men hellre det och förhoppningsvis göra han lycklig däremellan än att gå och leva i min egen fantasivärld och anta.
För det här känns riktigt bra och jag hoppas att det kommer att funka för oss.
Svackorna kommer mer och mer sällan och det är nog för att jag är lycklig.
Riktigt jävla lycklig.
För första gången på många många år.
Tack, det älskar jag dig för.
Ha en trevlig fredagskväll!
Hortlax suger
Har just gjort ett ryck med städning i huset. Fick en gliring om att det var äckligt på mina kryddhyllor ovanför spisen och det kunde ni ju ge er fan på att det var och inte kunde man låta bli att ta bort det heller när det maler i huvet tills det blir gjort.
Egentligen så får man inte säga sånt till mig förrän man bor under samma tak och är lika betrodd med hushållssysslorna i hemmet som jag själv, för då hade då inte jag klättrat kan jag säga. Morr...
Under städrundan så kollade jag mig omkring här och var i huset och kom fram till att jag vet inte om jag gillar det. Kan bero på allt som jag skulle behöva göra, både sånt som är påbörjat men inte klart och sånt som inte är påbörjat som borde blivit klart.
Petitesser kan tyckas för många, det är ju inte så farligt men i min lilla hjärna så jobbar det mer än ni kan tro och jag får nästan dåligt samvete när jag inte gör nåt.
En sak till också med att bo här i Hortlax, det suger.
ICA är kass, ingen mack eller kiosk med god korv om man blir sugen, ingen kommer längre och hälsar på (även om jag har en ständigt återkommande kärlek visserligen) och den enda fördelen jag kan komma på är att jag har nära till jobbet.
Ungarna har inga kompisar här (förutom Monikas såklart) och vill köras till Bersika eller stan hela tiden.
JAG VILL TILLBAKA!
Det är ju fantastiskt så bra det har löst sig och vilka underbara föräldrar man har som fixat allt så bra för mig och barnen så man ska ju inte klaga egentligen men allvarligt talat så är det nog inte här jag hör hemma.
Tiden lär väl få en att vänja sig på nåt sätt men nej, det känns inte rätt.
Jag saknar att ha huset fullt i folk hit och dit, båda barnens kompisar hemma hos oss och promenadavstånd till alla kompisar en helgkväll tex när man bara är pratsugen eller när man blir bjuden på en liten eller nåt.
Skulle det va så tragiskt att jag inte fick ha kvar Nicklas heller, ja då är det då bara packa.
Jag skulle gå under här.
Jag hoppas att barnen känner sig hemma iallafall, dom verkar då inte må dåligt här, men jag känner ofta med Emil som har så många vänner som han for till och som kom till oss hela tiden men nu är det ingen som kommer av hans gamla vänner och han vill inte fara nånstans.
Känns som att han har tappat sugen ibland, precis som jag kan känna.
Han nämner det nån gång då och då att han saknar huset på Barrgränd, att han vill att vi ska flytta dit igen så han får vara med Jim.
Sara har oftast polare hemma men dom tar sig ju för egen maskin.
Vi glider ifrån endel, vissa har vi hela livet och endel kommer då och då.
Jag saknar vissa, undviker en del och träffar på samma folk då och då.
Vissa dagar så kan jag fortfarande känna det som jag kände tidigare, att vad fan hände?
Jag har haft så jävla mycket att fixa och ta hand om så tiden har bara rusat iväg och jag har inte sprungit med.
Jag saknar inte exet och jag känner mig hemma när jag är med Nicklas vars jag än är, men hade jag varit rik och kunnat så nog hade jag haft kvar huset.
Trummar vidare och kanske hittar nåt mer att städa ett tag för att döda tristessen.
Kram♥
Egentligen så får man inte säga sånt till mig förrän man bor under samma tak och är lika betrodd med hushållssysslorna i hemmet som jag själv, för då hade då inte jag klättrat kan jag säga. Morr...
Under städrundan så kollade jag mig omkring här och var i huset och kom fram till att jag vet inte om jag gillar det. Kan bero på allt som jag skulle behöva göra, både sånt som är påbörjat men inte klart och sånt som inte är påbörjat som borde blivit klart.
Petitesser kan tyckas för många, det är ju inte så farligt men i min lilla hjärna så jobbar det mer än ni kan tro och jag får nästan dåligt samvete när jag inte gör nåt.
En sak till också med att bo här i Hortlax, det suger.
ICA är kass, ingen mack eller kiosk med god korv om man blir sugen, ingen kommer längre och hälsar på (även om jag har en ständigt återkommande kärlek visserligen) och den enda fördelen jag kan komma på är att jag har nära till jobbet.
Ungarna har inga kompisar här (förutom Monikas såklart) och vill köras till Bersika eller stan hela tiden.
JAG VILL TILLBAKA!
Det är ju fantastiskt så bra det har löst sig och vilka underbara föräldrar man har som fixat allt så bra för mig och barnen så man ska ju inte klaga egentligen men allvarligt talat så är det nog inte här jag hör hemma.
Tiden lär väl få en att vänja sig på nåt sätt men nej, det känns inte rätt.
Jag saknar att ha huset fullt i folk hit och dit, båda barnens kompisar hemma hos oss och promenadavstånd till alla kompisar en helgkväll tex när man bara är pratsugen eller när man blir bjuden på en liten eller nåt.
Skulle det va så tragiskt att jag inte fick ha kvar Nicklas heller, ja då är det då bara packa.
Jag skulle gå under här.
Jag hoppas att barnen känner sig hemma iallafall, dom verkar då inte må dåligt här, men jag känner ofta med Emil som har så många vänner som han for till och som kom till oss hela tiden men nu är det ingen som kommer av hans gamla vänner och han vill inte fara nånstans.
Känns som att han har tappat sugen ibland, precis som jag kan känna.
Han nämner det nån gång då och då att han saknar huset på Barrgränd, att han vill att vi ska flytta dit igen så han får vara med Jim.
Sara har oftast polare hemma men dom tar sig ju för egen maskin.
Vi glider ifrån endel, vissa har vi hela livet och endel kommer då och då.
Jag saknar vissa, undviker en del och träffar på samma folk då och då.
Vissa dagar så kan jag fortfarande känna det som jag kände tidigare, att vad fan hände?
Jag har haft så jävla mycket att fixa och ta hand om så tiden har bara rusat iväg och jag har inte sprungit med.
Jag saknar inte exet och jag känner mig hemma när jag är med Nicklas vars jag än är, men hade jag varit rik och kunnat så nog hade jag haft kvar huset.
Trummar vidare och kanske hittar nåt mer att städa ett tag för att döda tristessen.
Kram♥
Torka
Hmm, vad ska man skriva?
Just nu känns det som att jag skriver bara för att jag känner mig tvungen men jag vet inte om jag har så mycket vettigt att tala om.
Ni är väl förstås less på mina vardagsbestyr och hur bra jag tycker att jag har det...
Igår var vi iallafall och åt middag hos mor och far, mamma ringde och bjöd oss på potatispannakaka så det blev en gode så slapp dag.
Rantade mest runt och svamlade, men det kan ju vara skönt att ha en sån dag också.
Jag har ju oftast en massa "måsten" som jag försöker undvika men inte klarar av att ignorera hur länge som helst.
Det är ju tur att jag har Nicklas här för det mesta för det är ju så mycket roligare att mysa på med han än att städa och hålla på.
Jag har nog aldrig varit så här lat och haft det så ostädat som jag har det nu. Men jag märker att jag överlever ändå. Haha.
Vi har haft vovven här ett par dagar och katterna har flytt sin kos. Dom gillar verkligen inte denna charmanta guling och har inte varit in och ätit ens så idag ställde jag ut matskålarna bara för att, och inte har dom rört maten ändå.
Är dom så lena så får dom faktiskt skylla sig själva.
Dom har ju varit inne och hon har då inte käkat upp dom hittills så dom får nog vänja sig med att hon kommer då och då.
Mycket märkligt så har jag av alla som inte varit ett dugg intresserad av hundar blivit väldigt fäst vid denna.
Nu ska jag fara och köpa lite godis till mig och min mysgubbe.
Det är skrattretande när man tänker på alla som "varnat" mig för denna "elaking", hahaha, ja det är som att säga att teddybjörnen fredriksson skulle göra nån illa.
Snällare, mysigare, kramigare och rarare kille får man leta efter.
Men det är klart att han kan om det passar sig.
Ibland behöver även jag lite smisk, men det är en annan historia...
Godkväll.
Just nu känns det som att jag skriver bara för att jag känner mig tvungen men jag vet inte om jag har så mycket vettigt att tala om.
Ni är väl förstås less på mina vardagsbestyr och hur bra jag tycker att jag har det...
Igår var vi iallafall och åt middag hos mor och far, mamma ringde och bjöd oss på potatispannakaka så det blev en gode så slapp dag.
Rantade mest runt och svamlade, men det kan ju vara skönt att ha en sån dag också.
Jag har ju oftast en massa "måsten" som jag försöker undvika men inte klarar av att ignorera hur länge som helst.
Det är ju tur att jag har Nicklas här för det mesta för det är ju så mycket roligare att mysa på med han än att städa och hålla på.
Jag har nog aldrig varit så här lat och haft det så ostädat som jag har det nu. Men jag märker att jag överlever ändå. Haha.
Vi har haft vovven här ett par dagar och katterna har flytt sin kos. Dom gillar verkligen inte denna charmanta guling och har inte varit in och ätit ens så idag ställde jag ut matskålarna bara för att, och inte har dom rört maten ändå.
Är dom så lena så får dom faktiskt skylla sig själva.
Dom har ju varit inne och hon har då inte käkat upp dom hittills så dom får nog vänja sig med att hon kommer då och då.
Mycket märkligt så har jag av alla som inte varit ett dugg intresserad av hundar blivit väldigt fäst vid denna.
Nu ska jag fara och köpa lite godis till mig och min mysgubbe.
Det är skrattretande när man tänker på alla som "varnat" mig för denna "elaking", hahaha, ja det är som att säga att teddybjörnen fredriksson skulle göra nån illa.
Snällare, mysigare, kramigare och rarare kille får man leta efter.
Men det är klart att han kan om det passar sig.
Ibland behöver även jag lite smisk, men det är en annan historia...
Godkväll.
