sophora

Har varit och gjort bort lite saker som jag hade tänkt göra i helgen nu när Mannes vecka med barnen tydligen slutar imorgon och inte på söndag som jag hade fattat det.

Han hade helgen planerad och ville att barnen skulle sova här i helgen.
Imorgon har jag ju inget inbokat men han visste ju dock att jag hade tänkt ta igen festen på lördag eftersom jag var sjuk förra helgen när vi var hos Carina och Ante och inte kunde partaja vidare mycket.
Så nu har jag ju då lovat att dom får komma imorgon såklart men sa att lördagen var planerad sen en vecka tillbaka så dom skulle få sova hos farfar.
Har suttit i valet och kvalet nu om jag ska ställa in mina planer och ta barnen i helgen istället. Jag vet att dom mycket hellre är hos mig än där och speciellt när inte Manne kommer att vara där med dom.
Risken finns ju att det blir en massa samtal och ledsamheter till mig då under kvällen och hur kul har jag då att sitta och festa med mina vänner?

Jag kan bara inte förstå vad som är så viktlgt att göra så han inte kan tro sig umgås med dom.
Det är ju han som propsat på att ha dom i veckan och inte jag så jag kan bara tycka att det är dåligt att planera in hela helgen när han själv tagit initiativet till att ta hand om dom.
Jag skiter fullständigt i hur tjorviga mina veckor blir när planerna ändras men nån sorts struktur och rutin måste det ju vara för deras skull iallafall.
Dom ringer ju både mig och Manne och vet varken ut eller in ibland vem som bär ansvaret för jag tycker då att jag kör dom hit och dit och lämnar grejor och har dom hemma hos mig kors och tvärs fast det är mina barnlediga veckor och visst, inga problem, dom får mer än gärna vara här men det är väldigt svårt att både vänja sig vid att man ska vara utan dom och planera nåt när det är så.

Jag har fortfarande mina upp och nergångar ibland och kan känna mig fruktansvärt ensam fast jag vet att jag inte behöver vara det, men det blir bara jobbigare när det är så här.
Han VET att jag vill ha mina barn på heltid, han vet att jag har det jobbigt när dom inte är här.
Men tyvärr så känns det som att antingen eller.
Vill han inte fundera på det alternativet att jag har dom mer och att han har dom lite mindre så måste han ju ta sitt ansvar och se till att det fungerar när dom är hos honom också.
Jag vet att jag är för len, jag vet att jag antagligen borde säga nej, att han får ordna det när det är hans vecka, men jag klarar inte av det för att jag vet att det inte är Manne som drabbas, för han ställer inte in sina planer, utan det är barnen som gör det.
Det går ingen nöd på dom, dom har ju farfar som är med dom men jag vet vad dom vill och då vill jag givetvis göra dom glada. När dom är glada och lyckliga så är jag det.

Igårkväll så kom det bara över mig hur dåligt jag tycker att allt fungerar och jag känner mig så jävla otillräcklig ibland.
När ska jag känna att jag kan slappna av och vara nöjd över hur vi får det här att fungera?
Vad kan jag göra?
Hur ska jag göra det?

Tackar gudarna för att jag har så många runt omkring mig som får min värld att snurra,
utan er skulle jag antagligen må piss mycket oftare än jag gör.

Skittråkigt inlägg idag men alla dagar kan inte vara solskensdagar.
Nu ska jag ta och försöka få tag på min son som är i krokarna.
Måste ge han nån mat idag.

Kram