sophora

Kollade in vad som hände för ett år sen här på bloggen och jag verkade ganska nöjd och tillfreds med livet. Åkte runt bland mina vänner och kände mig allmänt upplivad med en massa förväntningar framför mig.
Telefonen gick varm med sms från olika håll och kanter och jag vet att det kändes både spännande och kul att man ändå var lite eftertraktad trots allt.

Så här ett år senare så kan jag väl säga att det är över alla förväntningar hur det tett sig men då kommer det nya förväntningar och man har ändå saker man vill utveckla.
Ibland står jag som ett frågetecken och undrar hur jag egentligen vill ha det framöver.
Det är nåt jag tagit fasta vid nu att jag inte bara ska göra saker utan jag ska ha det som jag VILL ha det, då är jag som bäst för mig själv och alla andra.

Jag ska klura på det i mina tankar,
för jag vill ha en förändring på vissa saker som är viktiga för mig och hur det ska lösa sig och hur det ska bli det är frågan.

Inte som förr iallafall.
Det vill jag lova.

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar. / Nalle Puh

Sönna, nu har vi avklarat en helg hos Nicklas.

Onsdagen kom ju norrmännen som skulle hyra mitt hus över Summergames och jag fick tillbringa natten ensam på soffan hemma hos Nicke eftersom han var i Stockholm och jobbade.
Städade och fejade så det skulle vara fint när han kom hem på torsdagskvällen och då blev det mycket roligare.
Känns inte som att jag är så himla hemmastadd i hans hus.
Dom nätter jag tillbringat där har i princip varit tills på morgonkvisten bara när man knallat hem till sig igen och annars har jag varit där när han behövt hjälp med nåt eller kollat hur det går bara.

Har varit kul iallafall.
Kändes nästan trist att måsta fara tillbaka till mitt eget hus även om det har ett kök och inte är så rörigt och jag hade gärna stannat kvar där om det inte var för att mina kära barn inte ryms och det är svårt att laga mat just nu.

Nu är vi då tillbaka till den vanliga ruljansen.
Vi jobbar, vi kommer hem, vi äter, vi vilar och tjoff, så är alla borta.
Och jag väntar eller rantar på egen hand.
Låter jag bitter?
Jo lite kanske.
Det suger många gånger och jag vet dessutom att jag måste acceptera det, för det kommer att vara så här.
Länge till iallafall.
Mitt eget hus har inte så mycket att fixa men det lilla verkar aldrig bli klart och jag tror inte att jag kan själv heller.
Ibland funderar jag på att lyda min kära väns råd att sälja skiten som det är medans räntorna är låga och folk törs och har råd, ta en lägenhet och se vart allt leder såsmåningom.
Men det ska jag ju givetvis inte.
Men jag har ofta lust.

Barnen pratar ofta om att jag ska köpa tillbaka huset på Furulund.
Där trivdes dom.
Det skulle ge dom nära till vännerna och säkert kännas roligt att vara tillbaka men det handlar nog mycket om en period i deras liv som dom minns som en tid när det fortfarande fanns en familj och det var tryggt och inget tjafs hit och dit.
Stackars barn, alltför ofta blir dom i kläm pga sina föräldrars ovett och det är så jävla orättvist.
Dock tror jag att jag gjort nåt vettigt i allt det här och att dom trots allt känner sig trygga med mig. Eller oss måste jag nog rätta till det för Nicklas har varit fantastisk på alla sätt och vis och dom tycker om han.

Förutom att jag sitter här själv mestadels på kvällskvisten så är det väl bra.
Har börjat nedräkningen till semestern nästa vecka och SOM jag tycker att det ska bli skönt.
Jag ska sova, ta barnen på en massa roligheter och bara lata mig.

Tjing.