sophora

Har just gjort ett ryck med städning i huset. Fick en gliring om att det var äckligt på mina kryddhyllor ovanför spisen och det kunde ni ju ge er fan på att det var och inte kunde man låta bli att ta bort det heller när det maler i huvet tills det blir gjort.
Egentligen så får man inte säga sånt till mig förrän man bor under samma tak och är lika betrodd med hushållssysslorna i hemmet som jag själv, för då hade då inte jag klättrat kan jag säga. Morr...

Under städrundan så kollade jag mig omkring här och var i huset och kom fram till att jag vet inte om jag gillar det. Kan bero på allt som jag skulle behöva göra, både sånt som är påbörjat men inte klart och sånt som inte är påbörjat som borde blivit klart.
Petitesser kan tyckas för många, det är ju inte så farligt men i min lilla hjärna så jobbar det mer än ni kan tro och jag får nästan dåligt samvete när jag inte gör nåt.

En sak till också med att bo här i Hortlax, det suger.
ICA är kass, ingen mack eller kiosk med god korv om man blir sugen, ingen kommer längre och hälsar på (även om jag har en ständigt återkommande kärlek visserligen) och den enda fördelen jag kan komma på är att jag har nära till jobbet.
Ungarna har inga kompisar här (förutom Monikas såklart) och vill köras till Bersika eller stan hela tiden.
JAG VILL TILLBAKA!

Det är ju fantastiskt så bra det har löst sig och vilka underbara föräldrar man har som fixat allt så bra för mig och barnen så man ska ju inte klaga egentligen men allvarligt talat så är det nog inte här jag hör hemma.
Tiden lär väl få en att vänja sig på nåt sätt men nej, det känns inte rätt.
Jag saknar att ha huset fullt i folk hit och dit, båda barnens kompisar hemma hos oss och promenadavstånd till alla kompisar en helgkväll tex när man bara är pratsugen eller när man blir bjuden på en liten eller nåt.
Skulle det va så tragiskt att jag inte fick ha kvar Nicklas heller, ja då är det då bara packa.
Jag skulle gå under här.

Jag hoppas att barnen känner sig hemma iallafall, dom verkar då inte må dåligt här, men jag känner ofta med Emil som har så många vänner som han for till och som kom till oss hela tiden men nu är det ingen som kommer av hans gamla vänner och han vill inte fara nånstans.
Känns som att han har tappat sugen ibland, precis som jag kan känna.
Han nämner det nån gång då och då att han saknar huset på Barrgränd, att han vill att vi ska flytta dit igen så han får vara med Jim.
Sara har oftast polare hemma men dom tar sig ju för egen maskin.

Vi glider ifrån endel, vissa har vi hela livet och endel kommer då och då.
Jag saknar vissa, undviker en del och träffar på samma folk då och då. 

Vissa dagar så kan jag fortfarande känna det som jag kände tidigare, att vad fan hände?
Jag har haft så jävla mycket att fixa och ta hand om så tiden har bara rusat iväg och jag har inte sprungit med. 
Jag saknar inte exet och jag känner mig hemma när jag är med Nicklas vars jag än är, men hade jag varit rik och kunnat så nog hade jag haft kvar huset. 

Trummar vidare och kanske hittar nåt mer att städa ett tag för att döda tristessen. 

Kram♥