sophora

Igår var jag och Emil på julfest på skolan.
Tog Anton med oss också, tänkte att det kunde va kul för han att träffa sina gamla skolkamrater nu när han dessutom ska börja om i Bergsviken efter jul.
Dom hade då skoj, dom sjöng så fint och vi fikade med Manne och sen var det fullt ös medvetslös tills tomten kom med paket och gissa om Emil var glad över sitt!
En bamse påse med klubbor. Lär väl räcka i evigheter.

Idag har jag jobbat och varit trött som attan.
Sara for till stan direkt efter skolan och Emil åkte till en kompis så jag har inte gjort så mycket.
Var på ÖB och dollarstore och skulle köpa målarfärg och sånt men kom hem med massa snask och dricka...som vanligt.
For sen till Nícke och kollade när han donade tills jag skulle hämta upp sonen som ändå var i krokarna.
Han var inte vidare nöjd för han hade råkat få polarens sko i ögat (hur det nu gick till...) och har fått en blåtira.
Nu har han slocknat på soffan efter lite tårar och oro över denna.

Det händer lite grejor runt omkring mig nu och det är ju tyvärr inte alltid så roliga saker och det bekymrar mig lite. Det är alltid en massa snick snack om saker och ting och det gör ju inte saken bättre för människor som redan har det jobbigt.
Skulle som jag skrev i ett tidigare inlägg önska att folk var lyckligare och uppskattade mer än man gör idag.
Jag vet inte vad det beror på att det är så mycket gnäll och så lite uppskattning numera.
Ta bara som ett exempel att kärnfamiljerna idag är så sällsynta så folk som fortfarande är i en får typ beröm istället för att det ska vara en självklarhet som det är för den gamla generationen, typ våra föräldrar. Givetvis finns det ju fall där också när det inte fungerat men nog fan är statistiken betydligt högre.
Undras vad det beror på? Är det hela synen på samhället som har förändrats eller är det bara det att man tar saker och ting för lättvindigt idag?
Det är då synd iallafall, för jag tror att det är sällan man får det bättre i slutändan om man ändå inte kan se det fina i det man har.

Som jag har det precis nu vill jag då ha det jämt.
Jag uppskattar ALLT.
Mina fina barn, Nicklas, mitt jobb, att vakna bredvid nån, att somna nära nån, hola balola och ja, typ det mesta.
Jag är tacksam för att jag får vara lycklig och förhoppningsvis göra någon lycklig för då vet man att man är en bra människa och en bra mamma om barnen är glada och tillfreds.
Inget är självklart här i livet men man kan göra det bästa man kan för att ha det så bra som möjligt och har man gjort allt man kan och det ändå skiter sig, ja då har man iallafall försökt.


Jag uppskattar INTE att snön är på väg att försvinna däremot för nog var det ju som trevligt och fint.

Nu ska jag bära över sonen från soffan, han börjar väga lite väl mycket för mig men han är ju ändå min lillgrabb. Och lillflickan hon ligger och sms:ar...
Kanske man inte vill inse att dom faktiskt börjar vara stora och att jag börjar bli gode så gammal. Men jag känner mig dock som en 20 åring, åtminstonde tills jag passerar en spegel. Hahaha.

Godnatt!