sophora

Är inne i en period av väääldigt mycket tankeverksamhet just nu, även kallat brainstorm.
Jag vrider och vänder på saker hit och dit och krånglar till det ännu mer.
Mycket handlar om mig själv och vad jag vill uppnå här i livet.

Känner just nu att jag har hittat min harmoni, min trygghet och vill bara ha mer och mer av allt men så kommer det ibland tillbaka all svaghet och osäkerhet som jag efter timmar av samtal med mig själv och andra kommit fram till att jag levt med i åratal och den känslan är obehaglig och ger mig rysningar för jag vill inte tillbaka.

Det är sjukt att man sjunkit så lågt i sin självkänsla och tolerans pga hur man blivit behandlad att man nästan är förstörd när det gäller tillit och känslan av att vara någon viktig person i någons liv. Jag är ju bara ett tidsfördriv och en passupp som är bra att ha.
Värst av allt är när man börjar tänka att när jag blir lämnad igen, vad vill jag då?
Det är nästan så självklart i min hjärna att det blir så så att jag redan nu planerar nästa drag för att orka med det. Jag tror att många antagligen sitter och tänker att jag pratar en massa goja nu och tänker att jag ska rycka upp mig och lämna det som varit och gå vidare.
Så enkelt är det inte riktigt. Jag tror inte att det är så många som förstår som inte själv varit i situationen som jag varit.
Skylla mig själv, absolut, men det hade ju kunnat funka att förlåta och man tänker att den man älskar kanske inser efter en otrohet att det är mig han vill ha och att det var ju bara en engångsföreteelse.
Så är det första gången.

Andra gången funderar man allvarligt talat på att kasta ut karlfan. Man är sårad igen och självförtroendet börjar få en törn. Man vrider och vänder sig framför spegeln och tror att några kilon kanske gör susen för att bli omtyckt.
Man tänker även att man ska kanske låta karln vara ifred lite mer, få ha sin egentid och göra nåt roligt.

Tredje gången så är det nästan inte värt det ens för barnens skull, men han är ju så ledsen och bedyrar att det är mig han vill ha.
Man gråter floder och känner sig så fruktansvärt ensam och börjar känna sig ganska oduglig och ful. Man anstränger sig till 100% i allt man gör så att det ska vara så perfekt som möjligt. Man tänker oftare och oftare hur man bäst ska kunna göra gubben sin lycklig just idag och avsätter mer och mer av sin egen tid och stannar hemma för att finnas till hands.

Fjärde gången med några års mellanrum så brast det. Allt man gjort för att göra någon lycklig och att vara en bra kvinna har inte hjälpt ett dugg.
Egentiden för att ha roligt har slutat med ytterligare en otrohet, den perfekta hustrun har ju skött hemmet och gått an så det har varit som att bo på hotell, och jag, det enda jag har gjort för mig själv är att psykiskt trycka ner mig så långt så att jag inte är mig själv längre.
Man känner att man måste vara värdelös när man inte ens kan få respekt av den man varje dag funnits för och gjort allt i sin makt för att förtjäna åtminstone lite stolthet och kärlek.
Man har aldrig funnits i hans samvete ens som en liten skugga.

Så känns det. Lindrigt beskrivet.
Tiden efteråt har hjälpt mig enormt mycket i och för sig att få tillbaka lite egenvärde. En stor prövning när man fick sköta om allt själv samtidigt som man grät, skrek, kastade saker och skakade av ilska.
Det är nog inte så många som vet hur man har mått egentligen, man håller det för sig själv och ska verka ta saker och ting så bra och stabilt.
Det är alla dom här sakerna som gör att jag ibland kanske tänker tillbaka för mycket, för hur det än är nu så är jag rädd för att hamna där igen av olika anledningar.

Jag är glad över att vi har pratat mycket jag och N om allt möjligt. Det är bra att veta att man har samma värderingar och tankar om saker som är viktiga i ens liv.
Är det en sak som jag lärt mig så är det att prata med varann är det viktigaste man kan göra för att man ska kunna fungera tillsammans.
Jag gissar att jag kommer att vara en suck många gånger och säkert göra han förbannad nån gång pga mina tankar och diskussioner, men hellre det och förhoppningsvis göra han lycklig däremellan än att gå och leva i min egen fantasivärld och anta. 
För det här känns riktigt bra och jag hoppas att det kommer att funka för oss. 

Svackorna kommer mer och mer sällan och det är nog för att jag är lycklig. 
Riktigt jävla lycklig.
För första gången på många många år.
Tack, det älskar jag dig för.

Ha en trevlig fredagskväll!