sophora

Det händer grejer hela tiden som man bara måste fundera över. Ibland så tänker jag kanske för mycket om saker och ting men det kanske är därför som jag oftast inte fattar förhastade och dåliga beslut så det kan ju vara en fördel mer än en nackdel även om det tar en hel del must ur en.

Hur många av er är lyckliga?

Allvarligt, tänk efter...vänder mig mest mot er som är i ett förhållande av något slag.
Hur många känner att fördelarna överväger nackdelarna och kan ärligt säga att ni får ut så mycket av eran partner att det är så ni vill leva i resten av erat liv?
Jag kan bara gå till mig själv sista åren av mitt förhållande med mitt ex. Efter ett par otroheter när man börjar känna sig så där lagom älskad och respekterad så flyger tanken förbi om man vill leva så.
Nej, blev svaret många gånger men vi har ju barn och vi har ju varit tillsammans så länge och en massa undanflykter egentligen som inte gör någon gladare.
Jag vet att jag har varit lojal på ett oerhört korkat sätt som inte gett mig det minsta lycka för egen del nu med facit i hand, för jag är inte respekterad ännu för den jag varit för honom.
Jag gjorde inte valet att lämna men nu vet jag att för min del så hade jag kunnat göra det och tjäna några år av mitt liv till att verkligen leva, för gräset var faktiskt grönare på andra sidan för mig.
Det är ju NU jag vet hur det ska kännas. Att leva och vara lycklig samtidigt.

Ibland känns det som att folk går och väntar på att livet i harmoni och lycka ska komma ramlande över dom som en blixt från himlen och så funkar det ju inte.
Samarbete, lyhördhet och respekt är det enda som man behöver i ett förhållande för att det ska fungera rent praktiskt och för att alla ska få sin del av kakan till sitt liv. Och kärlek förstås.
Det är ju efter den där första tiden i lyckorus när man bara ser det positiva hos den andra går över som man vet om det kommer att fungera.
Det är då kampen kommer om att få allt att funka tillsammans och vi är ju olika allihopa.
Man har olika intressen, olika syn på barnuppfostran och mycket annat.

Det som gör mig så beklämd ibland är att folk verkar inte vara nöjda med sina liv.
Ändå så går man kvar i samma gamla fotspår och slösar bort en massa år som kan bli bättre.
Man sårar och man skulle känna sig som en skit som lämnar familjen, men det är väl inte bättre att gå omkring och vara otrogna och såra ännu mer.
Eller gå och tråna efter en annan som man hellre skulle vilja dela sitt liv med. Som gör en lycklig.

Det jag egentligen vill säga är bara att gå inte och förspill tid i ett liv som ni inte vill leva. Om ni inte strävar efter samma mål. Livet är för kort.
Vet dessutom inte den andra parten om något så är det ju jävligt orättvist att den lever i flera år tillsammans med nån som har gått och varit olycklig.

Finns det kemi så känns det. Finns det hopp så märks det i hur ni behandlar varann. Och har ni inte samma mål i livet så är det kört. Så är det.

Jag är ganska öppen och har lätt för att prata om både bra och dåliga saker och tänk vad det skulle underlätta om man kunde prata istället för att tiga.
Tänk så mycket jag hade kunnat hjälpa till för att få saker att fungera om mitt ex bara hade pratat med mig.

Det här är inte en lätt fråga, och det finns inga facit till det men jag tror ändå att folk ger upp för lätt på sånt här idag. Ingen är perfekt men det handlar mycket om att alla bara tjurar ner sig och gör det för omständigt för sig.
(säger då jag som finner mig i det mesta, jag vet...)
Men någonting måste jag ju ha gjort rätt som varit i ett och samma förhållande i 17 år, hur det än verkar låta idag.

Nu återstår det bara att se då, är det någon som kommer att åldras med sin ursprungspartner eller ska alla separera i dagens samhälle?
Jag tycker då att det är viktigast att man är nöjd med sitt liv.

Det är då jag...än så länge...iallafall.