Livslångt åtagande
Idag så har det blivit lite prat om barn och varför man skaffar barn i och med att en arbetskamrats ex-man är i ungefär samma sits som mitt ex. Dom verkar dock inte ha problem trots åldersskillnaden,(också typ 15 år) men han är närmare 50 dock och ska bli pappa i januari.
Ja varför skaffar man barn?
För min del så hade det nog varit otänkbart att välja ett liv utan barn eftersom det är nåt som alltid legat mig varmt om hjärtat, både egna och andras.
Däremot så kan man ju undra varför endel gör det när dom inte har varken lust eller tid att vara med sina barn och helst skulle vilja ha dom som små hjälplösa bebisar för alltid och inte uppskattar den tjusning alla åldrar faktiskt har.
Visst, det blir lite mer att göra ju äldre dom blir. Det är intressen som kommer, det ska portioneras ut pengar hit och dit som man inte behövt ge tidigare och man får avsätta mycket av sin egen tid till att köra barnen hit och dit, gå ut i alla väder och leka, vaka på nätterna när dom är sjuka eller vakna när det inte passar en själv och en massa andra saker som man inte kanske uppskattar värst mycket egentligen.
Jag är nog själv en ganska tolerant person som inte brusar upp i onödan men inte tjoar jag och stojar när det har varit 10 tonåringar i huset och det ser ut som upp och nervända världen när man kommer hem.
Men vaddå, det är väl bättre att dom har en massa vänner som vill komma hit än att dom ska sitta ensamma och längta efter dom.
Dessutom så vill jag inte att mina barn ska ha kompisar för att jag ska få skicka iväg dom så jag får vara ifred utan för att det är bra för dom precis som det är bra för mig att ha en massa fina vänner.
Innebär det då att jag ska skjussa på discon, ha deras vänner sovande här var och varannan helg och laga mat till ett helt kompani ibland så ok, det är inte hela världen.
Min pappa frågade alltid mig om jag ville ha skjuss nånstans innan han for och det var ju jättebra. Självklart ville jag ju åka till min kille eller bästa vän som bodde så pass långt så det inte var gångavstånd precis.
Det visar ju bara att han intresserade sig för mig och mina behov.
Tiden som ens barn riktigt behöver mig och är mer eller mindre beroende av mig som mamma är så kort egentligen. All tid som jag lägger ner på mina barn nu kommer jag att sakna när dom inte längre finns i huset och tiden går så fruktansvärt fort.
Man är där fortare än man anar.
Jag har inte skaffat barn för att få det enkelt och bekvämt, utan för att se mina barn vuxna och självständiga med ett leende när dom tänker på sin uppväxt.
Hur kul är det när dom inte upplevt nåt?
Det behöver inte vara stora saker men minnesvärda och det som inte betyder vidare mycket för mig och inte är så kul i mina ögon kan vara nåt som barnen tar med sig som ett minne för livet.
Tro mig, konserter med Darin och Amy Diamond var verkligen inte nån höjdare.
Jo förresten, när jag såg hur lycklig Sara var.
Och stå inne på EB games med Emil när han kollar in spel till X-boxen (hur länge som helst) inte så kul...för mig, men han tycker det är toppen.
Har vi verkligen så bråttom här i livet så vi inte kan stanna upp och ha tråkigt ett tag för våra barns glädje så är vi verkligen inne på fel spår.
Jag må va en sån som klemar bort mina barn, ställer upp alldeles för mycket, blir arg för sällan och inte kan säga nej, och det är väl inte heller så bra kanske men jag anser mig då vara en engagerad förälder som vill veta vad mina barn mår bra av och då vill jag ju givetvis försöka hjälpa till så gott det går.
Tråkigt inlägg kanske men det är alldeles för många som bara skaffar barn och sen inte gör så mycket mer.
Och framför allt skaffar barn utan att tänka sig för.
''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Annars så ligger min kära dotter sjuk, jätterisig.
Har varit på jobbet hela dagen och var hem och försökte få i henne lite lunch men matlusten är inte så vidare bra. Bakade chokladmuffins direkt efter jobbet och sen middag och nu ska jag ta tempen på Sara för hon verkar ha hög feber.
Emil är hos en kompis och blir nog borta ett par timmar till så jag ska passa på att ta itu med en säck med kläder som behöver packas upp.
"Vi kan inte skänka barnen framtiden, men vi kan ge dem nuet"
Ha en behaglig kväll.
Kram
Bra skrivet! Jag är också sjuk, kommer du och bakar chokladmuffins till mig också? =)
Så rätt så!
Ett bra och alldeles aktuellt inlägg, visserligen så känner jag mig träffad på vissa punkter men jag gör så gott jag kan och i grund och botten har jag samma tankesätt...det tror jag iof dom flesta har men sen om man har orkan att leva upp till sina ideal eller inte det är en annan fråga. Sen finns det ju som du säger vissa rötägg som tror att barnen föds till perfekta barn i en perfekt värld som uppfostrar sig själva, inte stör mamma och pappa, gör allt rätt på första försöket och som aldrig behöver lära sig av misstag. Där vi föräldrar på sin höjd behöver vara engagerade i 1 högst 3 år och sen är man liksom klar...sorry, det funkar inte riktigt så!
Men det är inte lätt alla gånger att försöka hinna med allt med 4 barn, dock anser jag mig vara en kärleksfull mamma som alltid har funnits här för mina barn, dom vet alltid att jag är hemma och att dom kan komma till mig om det är något och jag tycker som du när det gäller barnen och deras kompisar...jag är så glad om dom ens vill vara hemma, särskilt nu när man har tonåringar, tänk om dom kände att dom inte var önskade hemma och började ränna på stan istället på nätterna...då är inte steget stort och man har fort tappat både "kontrollen" men också vänskapen och de viktiga banden till dem. Nä jag må vara hönsig men jag vet också att mina barn uppskattar att jag håller dom som jag gör. Dom vet att dom är älskade och att dom alltid kommer i första hand!
