sophora

Är mitt uppe i tapetsering av Emils rum. Kom till ett garanterat besvärligt hörn och hör hur både diskmaskinen och tvättmaskinen gör sig redo för att ge mig ännu mer sysselsättning senare så jag pausar med lite kaffe och bloggeri.

Vad har hänt då?
Har jobbat som vanligt, Nicklas också i veckan och dagarna springer iväg som vanligt.
Det är nöjda nickningar och positiva ord här och var på arbetet efter festen när dom fick ett ansikte på min nya kärlek.
Inte för att jag väntat mig annat men dom är jätteglada för mig och tycker att han är kanon.
Jag är ju som redan förstått väldigt nöjd och belåten själv och kan fortfarande tycka det är blahablaha allt snack som varit.
Ju längre tiden går desto tryggare känner man sig och kan slappna av på ett helt annat sätt än i början när man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig.
Jag vet inte vad som varit problemet för er andra som haft åsikter men vi funkar då bra ihop.

Det känns som att varje dag är ett äventyr och jag ser med spänning fram emot vad som komma skall. Det här är ju bara början.

Jag saknar mina barn massor.
Sorgen över detta kommer över mig närsomhelst och jag bara grinar. När jag diskar, när jag duschar, när jag går runt och kollar efter kattbajs i deras rum, när jag viker kläder...ja när som helst.
Försöker lägga band på mig själv och skakar av mig känslan med att tänka på annat, men det är precis som jag säger, en sorg.
Mina barn som jag fött och haft en tanke om att följa varje dag tills dom flyttar hemifrån spoileras av en alltför omogen och oansvarsfull person som inte tar sin uppgift på allvar.
Så är det.
(Jaja, bli förbannad om ni vill.)
Alla som är i den här situationen vet hur det känns och det vete fan om det inte är bättre att bita ihop och hålla ihop familjen än att utsätta barn som föräldrar för detta.
Uppenbart så är det åt helvete för dom flesta iallafall. Inte många rosenröda sagor man hör om där med nån ny.
Min ser då väldigt blomstrande ut för övrigt men då är det barnen som saknas lik förbannat varannan vecka.

När jag likaså är uppretad så har jag insett idag att jag ska lära mig ett nytt ord.
NEJ.
Jag är och har varit en tokstolle nog länge nu och nu ska det bli ändring på det.
Varför ska man göra saker man inte vill eller orkar för att behaga andra?
Händer mig säkert 1 gång per vecka och jag vill ju hjälpa folk men till vilken nytta då?
Nog om det.

Nu ska jag fortsätta med tapeterna så jag får sätta mig ner nån gång och slappa.
Tack Anna för hjälpen idag. Det var inte så mycket pga min stress att komma igång men det är det lilla som räknas.

Imorgon är det torsdag. Snart kommer ungarna igen. =)

Kram