sophora

När jag hämtade posten idag så blev jag så till mig att jag släppte allt annat än just ett brev som kom från Tingsrätten i Luleå.
Har väntat länge på detta och idag är det då klart. Vi är skilda.
Äntligen!
Känns hemskt att höra kanske, men med tanke på allt som varit så är detta sista anhalten på mitt och Mannes liv tillsammans och eftersom det aldrig blir aktuellt med en nystart så är detta positivt för mig.

Vi hann ju bara vara gifta i 5 av våra 17 år tillsammans och så här i efterhand så var det ju lite onödigt. Vaddå, vi förlovade oss bara året efter vi träffats och det funkade lika bra så som när det kom en till ring på fingret.
Gifte oss efter en överenskommelse mer eller mindre och det är klart att det hade varit roligare att han friat eller jag för den delen, då är det ju av fri vilja och kärlek det sker.

Nåja, nu är det slut på det.
Känns som att jag har vunnit mer än jag förlorat på det här.
Som jag grinat, slitit mitt hår, hatat, oroat mig, kämpat på, krypit på knä av trötthet och känt hopplösheten under den våren-sommaren som varit.
Men allt har ju bara löst sig hela tiden och gått smärtfritt vad gäller husförsäljningen, flytt och ekonomi.
Det känns ibland som att det var meningen allt det här. Ödet.
Varför har annars pusslet lagt sig själv för mig hela vägen och fört mig dit jag är idag?

Något som jag ska ta med mig i ryggsäcken framöver är att alltid bara nöja mig med det bästa.
Allt som ska till i framtiden ska göras ordentligt och med ett stort leende på läpparna och verkligen kännas underbart, inte bara för mig utan även den jag lever med.
Att gråta av lycka är lika befriande som att gråta av sorg.
Det är första gången på 10 år som jag kan känna ögonen fyllas av tårar för att jag är glad. Lycklig. Förväntansfull. Och det är skitkul.

Jag tror det här kommer att bli super.