sophora

Det här är skit, usch och blä och orättvist.
Nu sitter jag här. Nicklas ska ut och jag mår pyton.
Jag vill inte missunna han något, han är underbar men jag är nog förstörd, tilliten och min egen självkänsla är kaputt.
Det är ju där man byts ut, på krogen där alla är unga och snygga och glada.
Han tycker ju inte om att gå ut, i varje fall inte med mig så jag hoppas att dom får kul.

Jag är jätteledsen för att jag lät det gå så långt med exet så att jag förnedrat mig själv till den gräns att jag inte kan koppla av och lita på någon.
Jag hör så mycket skit och ser så mycket skit så det inte är konstigt att man börjar fundera på hur människor är funtade när dom fått i sig sprit och diverse.

Barnen sover och jag kommer antagligen att somna på soffan med min panikångest eller vad det då är, men han har då tänkt att komma och sova med mig när partyt är över och det är ju alltid nåt.
Det här är inte kul, det kan ställa till med stora problem och det gör ju inte saken bättre att alla talar om för mig vilken skit han är.
Jag lyssnar inte, jag dömer inte men jag har tyvärr inte bra erfarenheter och måste lära mig igen att lita på någon och tro att jag kanske är mer än en husfru och en passupp för någon innan det här ger sig och jag hoppas att både jag och han har ork och tid med att handskas med det här.
Jag pratar ju inte om det.
Givetvis sa jag att det var ok att han for ut, för det är det, men jag kan inte säga att det känns tryggt. Det lär ju visa sig med tiden om det är det.
För jag är en människokännare numera. Jag vet, jag känner och jag ser om det är bra. Ingen lurar mig. Jag känner mig verkligen omtyckt och jag tror att jag är det men där spriten går in går vettet ut för många. Jag hoppas att det inte gäller oss. För det är ju meningen att det ska vara vi. Så känns det.

Antagligen sitter jag här och låter tankarna rusa iväg och oroar mig i onödan.
Nicklas är inte mitt ex och bör bli respekterad för den han är och som han beter sig mot mig, jag vet, men det är skitjobbigt att vara kär. Att på nytt älska någon och riskera att förlora igen.
Hade han inte betytt något så hade jag inte brytt mig.

Det här är MITT problem, observera, han har inte gjort något för att jag ska tänka så här, men tyvärr så är jag så jävla len och lojal så jag har förstört mina egna tankar om mig själv och vad jag kan tänkas vara värd så det går ut över honom också.
Men det går om så fort jag känner hans armar omkring mig och allt är som vanligt igen.
Jag är bara så rädd ibland, så rädd att jag inte ska vara bra nog för han också.

Hjärnan är fantastisk men också jävligt sjuk många gånger.
Den går inte att trilla bort hur mycket man än vill, men den glömmer med tiden och jag hoppas att mitt förflutna ska falla in i dimman snart också.