sophora

Jag håller på att bli gaaalen.
Jag är så rastlös, jag vankar runt och trampar och är allmänt orolig i kroppen.
Olustig känsla, det var ett tag sen.

Det känns precis som att jag är på ett löpband, springer och springer men tar mig ingen vart.
Står bara och stampar på samma plats hela tiden.
Varje dag är som en upprepning av den andra och det händer inget.
Det är barnfri vecka och mina solstrålar som annars pratar och behöver mig är inte här så då blir det så konstigt, otillräckligt och jag känner mig nästan övertalig.
Jag är säkert skitjobbig.
Jag ringer dom titt som tätt och jag går in i deras rum om kvällen och vill bara hitta dom där, känna glädjen i kroppen när man gett godnattkramen och blir tillbakaropad efter en till.

Den här veckan har varit jättejobbig utan dom.
Varenda kväll har jag bara velat lägga mig och grina när jag inser att det är så här det kommer att vara.

Kanske är därför jag känner strävan efter nåt nytt.
Något att se fram emot.
Något som kan förändra tillvaron bara litegrann så det blir bara lite ännu bättre, så kanske det kompenserar något jag saknar.
Vad?
Vet ej.

Det har varit mycket att tänka på, 
många stunder då jag känt mig maktlös och inte vet vad jag ska göra för att räcka till och det är jobbigt. 
Jag hatar att vara ensam har jag konstaterat. 
Det blir många såna stunder tyvärr. 

Bit ihop eller bryt ihop heter det och ibland blir det en mix av båda. 
Man biter ihop bland folk och bryter ihop när man är ensam. 

Nu ska jag bita ihop och göra lite nytta, sen kommer väl Nicklas hem såsmåningom. 
Konstigt nog är jag van vid att vänta och vara ensam sen tidigare men det här är nåt speciellt. 
Förut har jag aldrig känt bubblet av lycka i magen när det smäller i dörren och kärleken ropar hallå.