Whatever

Har avverkat halva arbetsveckan och det känns skööönt.
Har inte haft en lugn stund på hela veckan eftersom jag försett mig med nyttogöra när jag har varit gräsänka och haft barnen på vift alltjämt.
Har målat kaklet i köket svart, satt fast golvlisten i hallen, fixat springorna vid trösklarna och utrotat myror.
Däremellan har jag varit kokerska, städerska och chaufför och fullkomligt slängt mig i sängen av utmattning redan vid 21 snåret varenda kväll.
Nu är då huset städat och projekten avslutade så nu är Nicklas välkommen hem igen. Hahaha.

Har funderat på en sak ikväll.
Kan man vara 34 år och upp över öronen förälskad och leva ut den där känslan man gjorde när man var tonåring och det riktigt bubblade i en av känslor och förväntningar?
Är det okej att ge den man tycker om presenter, små lappar, kärleksord och visa hur mycket man tycker om någon eller är det för fjantigt?
Kan man bli för gammal för det?

Jag tycker det är underbart.
Jag tycker också att många slutar med det när det gått ett tag och dom börjar känna sig bekväma i sina förhållanden och det är ju synd.
Jag har alltid sagt att jag älskar dom i min familj varje dag, och dom har sagt det till mig.
Jag gör det fortfarande till mina barn varje dag dom är hos mig och varje gång jag pratar med dom när dom är hos Manne och det känns bra.
Dom vet det säkert men det är aldrig fel att få höra det heller.

Jag har sagt till Nicklas något varje dag. 
Att jag saknar honom, älskar honom och längtar tills han kommer hem.
Men han har inte sagt något...det gör mig ledsen på ett sätt, för han är jättebra på att förmedla att han tycker om mig när han är här, men hur ska jag känna det när han är borta?

Det kanske är tramsigt, det kan tyckas att man ska veta det och tja, alla har vi olika lätt att verbalt uttrycka oss, men jag tycker att det är fint.
Jag är glad att mina barn är uppväxta med att höra att dom är älskade och att dom kan säga det som den naturligaste sak i världen. Nästan automatiskt.
För vaddå, har man bara någon att älska så är man aldrig helt ensam.
Jag skulle aldrig säga det utan att verkligen mena det så då kan det väl inte bli fel?

Kram


Kommentarer
Postat av: Therese Kallander

Jag tycker INTE det är fjantigt, jag tycker det är underbart att man vid 34-års ålder får ha tonårskänslor igen!!! Tonårsbubbel utan allt det jobbiga med hormoner i överflöd...

Men visst är det lite skrämmande att man kan bli nästan lika osäker som en tonåring i allt sitt bubbel..? Men jag ser det så här; leva med bubbel,vara tok kär & vara lite osäker emellanåt... Eller vara...? Ha tråkigt..? Livet har ju bara börjat!! Å ja, jag vill oxå höra ord som jag älskar dej/saknar dej, ÄVEN om jag vet att det är så...

Tack för en unnderbar blogg!

Kram/Therése

2010-03-17 @ 22:32:45
Postat av: Carina

Absolut inte,kan aldrig vara fel att visa ömhet,och för den delen vara full av sk,tonårshormoner!..det unnar jag dig.

2010-03-18 @ 17:27:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0