sophora

Har haft en kanondag på jobbet.
Var visserligen trött som fan när jag klev upp eftersom vi kom isäng för sent för min kropp igår men vi har haft kul och allt har rullat på bra.
Tills jag kommer hem.
Bläää.

Jag kan inte låta bli att förundras över att jag varenda dag när jag kommer hem drar en suck och bara skulle vilja släppa en bomb och göra som Dynamit-Harry i Jönssonligan. Utbrista "Vicken jädra smäll", le och sprätta en bärs. 
Jag vet inte vad problemet är med detta hus. 
Kan vara att jag inte haft ett riktigt hem nu på drygt 1 år. Jag menar att hela grejen med ett hem är att man har en familj att komma hem till varje dag, någon som väntar på en och planerar allt man ska göra tillsammans med mig, delar ekonomi och inköp. 
Tryggheten med att ha sina kära i huset. 
Så har jag alltid haft det och så vill jag nog fortfarande ha det. 
Tyvärr så kommer jag nog inte att få ha det så, barnen måste jag dela med mig av.

Sen så står allt stilla. 
Skulle borda få iordning Saras rum och om nån för fan kunde fixa så jag åtminstonde kan få en kökslampa att tända utan att jag i desperation blir hobbyelektriker och dör på kuppen.  

Ljusglimtarna i min tillvaro nu när jag inte har barnen är när Nicklas kommer hem till mig på kvällarna och ger mig känslan av att ha någon som hör hemma här med mig. 

Jag hoppas att min period av pessimist-tankar och lågenergikänslor angående detta är övergående så jag inte blir en bitterfitta för jag tror nog att alla har uppskattat den glada och spralliga jag.
Annars får jag väl fundera på att prova något annat alternativ. 

Nu är valet att åka till Blås och hälsa på mina barn eller fara till Nicklas och se hur hans hem tar sig och bara blir finare och finare...

...tror att jag försöker mig på båda. 

Trevlig kväll!