sophora

Ja vad ska man säga.
Det här året har verkligen satt allting på sin rätta plats :)

Att avsluta året 2010 med en utlandsresa med HELA familjen, mor o far, syster och hennes familj och min fantastiska familj var ju bara ett startskott på det nya med allt som jag suckat, stånkat, skrattat, gråtit och längtat efter i min blogg.

Jag har inte haft behovet av att skriva som ni kanske märkt. Finns inte många läsare kvar här heller.
Alla som jag bryr mig om och som bryr sig om mig behöver inte stilla sin nyfikenhet här utan får gång på gång genom mig höra och se hur lycklig jag är och att jag i slutändan tycker att alla känslostormar och tvivlan över om detta verkligen var vad som skulle ske, är alldeles pricken över i.

Nu har jag lämnat allt gammalt.
Sålt huset, tagit pick och pack och flyttat till Nicke med mina barn och antagligen gjort mitt livs största chansning.
Men det känns helt rätt.

Ibland känns det som att jag inte haft nåt annat liv.
Allt är som att det alltid varit så.
Vi har våra fina vardagsrutiner, kramas, visar att vi tycker om varandra och verkligen tycker om att vara med varandra.
Barnen är glada och verkar trivas förträffligt och Sara är så stolt över sitt fina rum här ute i stugan.
Folk kommer och hälsar på igen, både nya vänner och gemensamma vänner som vi haft i 20 år.

Jag är övernöjd med mitt liv.
Det känns som att det var meningen att vi skulle hitta varandra. Till slut.

Killen som väckte mig med moppeljud utanför sovrumsfönstret när man gick på högstadiet för 20 år sen, han som senare kom på motorcykel och drack kaffe på altan en solig sommardag när Manne för första gången stack iväg och sen 10 år senare återigen satt på altan med mig, surrade och tog några kaffekoppar till sommaren 2009 när jag var ensam igen.
Däremellan har vi inte setts vidare mycket, men vad gör det?
Det är som en lovestory.
Våran lovestory.

And I like it :)

Sitter här i min ensamhet och väntar på Nicke. Han är på skotertävling i Kalix.
 
Väntan har blivit ett helt nytt begrepp för mig under den tid som jag har varit med honom.
På gott och ont måste jag nog säga.
Men mest känns det som att det ger mig hopp och glädje, för vad vore livet om man inte hade nåt att vänta sig?

Längtan har också gett mig ett helt nytt perspektiv.
Jag längtar till något varje dag.
Tills jobbet är slut så man får komma hem och få en kram och en puss.
Till att få fara och hjälpa till i vårat framtida hem och se när det tar form och hela tiden blir mer och mer klart.
Till flytten och allt vad det innebär.
Tills barnen kommer hem.
Tills vi ska gå och lägga oss när man får krypa upp vid gokroppen och känna hur han tycker att det är precis lika mysigt som jag.
Ja, listan kan göras oändlig!

Det var inte samma sak förut.
Jag kan inte ens minnas vad jag längtade speciellt mycket till i jämförelse med nu.

Man ska bli glad av att komma hem.
Då spelar det egentligen inte nån roll var man är, hur man bor eller var hem är.
Det är personerna du har omkring dig som ska göra dig lycklig och få dig att längta.
Då kan man vara var som helst men man känner sig ändå hemma.

Godnatt :-)

Taikonlasset som skulle köras till Hortlax.
En tid med förväntningar, up´s and down´s och mycket vänner omkring mig.

En period när jag under en tid levde som mest, gjorde oväntade galna saker, tog dagen som den kom, hade inga förväntningar på något eller någon och var kände mig aldrig ensam.

Det var då det...

Kör lite på blogg-flugan som florerar och lägger ut lite bilder från perioder i mitt liv istället för att skriva så mycket.
Det som kom upp idag var denna och jag tror att jag inte är ensam om att det gjorde gott för oss alla att få umgås och bara släppa allt i 2 härliga veckor i soliga och varma Kanarieöarna.

Hade jag haft råd hade jag bjussat hela familjen på en veckas semester nu igen.

När katten är borta dansar råttorna på bordet....

...eller så inte.

Barnen har åkt till pappan och vi är tillbaka i ångestveckan när det finns alldeles för mycket tid för sig själv här hemma.
Ids inte åka runt och hälsa på folk hela kvällarna och det finns egentligen massor att göra här, i mitt hus, men lusten försvinner med alla människor som far så det blir bara att göra det så hyfsat städat som det går och vänta...och vänta...och vänta...blääääää.

Känns hemskt att sitta här hemma när jag vet hur mycket som är ogjort hos Nicke. Det som gör mig gladast är när det finns jobb till mig också så jag kan pulimasa med något och känna att jag bidragit med nåt.
Jag tycker inte om att se på när andra jobbar på saker som jag själv ska ha del i senare. Jag vill också!
Nåväl, snart kommer det nog nåt att förse sig med.

Till dess så hade jag tänkt (observera tänkt) börja beta av rum för rum här hemma på skräp. Tänkte att det är ju bra att det är gjort den dagen det börjar vara dax att tömma huset för uthyrning eller försäljning.
Jag har inte samlat på mig så himla mycket men mamma har lämnat en del och det finns alltid mer saker att göra sig av med.
Måla klart toan skulle också vara en ide´ men jag tror att jag får vänta lite med det tills jag blir bättre i ryggen.

Annars är allt precis som vanligt. Alltså kanon.
Jag har världens finaste barn och tillika karl och själv känner jag mig gode nöjd med min insats här i familjen också.

Funderar lite på dagens låtval och kommer fram till denna.
I mitt tycke den bästa balladen som gjorts.


Tjing!

Har haft en bra helg.
På dagarna har vi varit hos Nicke och jobbat på med golvet i köket och på kvällarna har vi bara varit hemma och tagit det lugnt.

Idag satte vi iallafall sista bitarna golv på plats och det blev kanon!

Annars händer det inte så mycket. Än iallafall.
Kanske kommer att bli ändringar i vardagen framöver :-)

Inga mera nyheter just nu.

Nu blir det sängen och lite myspys innan det är dax att sussa och påbörja en ny arbetsdag imorgon igen.

Natti natti.

Nu är det snart dax för bombardering med födelsedagar.
Sara, 15 år, 25 februari. Emil, 11 år, 14 mars. Morsan, ålder oviktig, 19 mars. Jag, yngre än någonsin, 22 mars. Sen har vi då lilla Engla samtidigt som Sara och som också måste grattas.

Saras present är då klirrad. Moppekortet blir det och första kursdatum är den 23:e så nu är det inte länge innan det är galningar ute på vägarna (hon och hennes kamrater) och då allihopa, då är det bara att hålla ögonen öppna för dom som är ute och åker på mopeder i den åldern är faktiskt inte riktigt kloka.
Kör bara rakt fram, var dom än är och kollar varken hit eller dit.
Än värre i en mors redan så hispiga hjärna är ju då att nu är det endast 12 månader då kvar tills dom ska i BIL! Dock med övningsperson då och den kommer inte att vara jag. Nej, jag tror att jag sätter den käraste jag har förutom mina barn i passagerarsätet. Nämligen Nicklas.
Jojo, så får det bli. Redan förvarnat så han har ett år på sig att samla sig och förbereda sig psykiskt inför detta.
Tror att han är ypperlig till jobbet för övrigt.

Sen fick jag ett sms idag mitt i fikat som gjorde att jag höll på att sätta kaffet i halsen.
Det lyder som följande: "******" ska till barnmorskan och prata om p-piller och hon ville att ja skulle följa då, ja vill dock oxå börja med p-piller."
WTF, (ungdomsspråk, ni ser ju. LOL) va???? Å hon som skulle till Luleå helt själv i helgen och träffa en kille som hon är "kompis" med. Troooooligt. Nähääädu.
Nippran, det är vad jag får.

Igårkväll var det som att jorden skulle gå under redan 2011.
Först lungt och sansat sökande efter ett vitt linne.
Några minuter senare något mer frustrerad.
Ytterligare nån minut mer eller mindre hysterisk.
Någon sekund till, sen var det mitt fel.
Jahapp.

Ja ni, been there done that. Jag vet. Det är också det som skrämmer skiten ur mig, men jag vet ändå att det inte lönar sig att säga nej och förbjuda för dom gör det dom vill iallafall om man inte ska stå dom i hasorna dygnet runt.
Jag som själv varit guds bästa barn önskar att min dotter följer i mina fotspår.
(Det känns bättre så)

Det är tur att jag har Emil också som lugnar mig mer än ger mig svettningar och det är förhoppningsvis många år innan jag ska måsta börja oja mig där också och då har den andra vuxit till sig och tar kloka och bra beslut på egen hand. (Önsketänkande)

Dom roar och värdesätter mitt liv till den grad att jag inte ens skulle ha ett liv utan dom men för att man älskar dom så innerligt så gör dom ens liv outhärdligt ibland också, men på ett bra sätt.
(Kan gälla karln också iofs :-))

Precis som det är nu för dom, pest och pina och kärringjävel och alla världens ramsor så var det för mig och idag...det är som dom säger, det är när man är vuxen som man förstår sina föräldrar.
Och tro mig att jag förstår!
Stackars mamma, stackars pappa. Att jag ens fick gå ut.

Ja, det var dagens tankar.

Annars rullar allt på.
Byggeriet, jobberiet och allt är ok.

Fick lite goda råd och utbytestankar av min kära idag angående allt, han är en klippa. Klok, tar för sig och verkligen engagerar sig i barnen och bryr sig.
Det var som jag skrev till han i ett sms:
Tårar får man vänta sig av hjärtesorg, det hör kärleken till.
Tänk så enkelt det skulle vara om man träffade rätt på en gång. Men ibland kan det ta en så där 20 år.

Men det var det värt.

Tjingeling!

Sen jag flyttade hemifrån så har jag fram till dagens datum haft 6 boenden.
Durrnäs, Munksund x 2, Barrgränd, Bruksvägen och nu Harvvägen.

Jag minns varendaste flytt nästan in i minsta detalj, alla skrymslen och vrår som man redan innan man flyttat redan möblerat, satt upp gardiner och väntat och längtat.
Ni vet, den där känslan man får om något nytt, spännande och förväntningar på ett boende att trivas i allihopa.

Nu ska jag ju då flytta igen inom en ganska snar framtid förhoppningsvis.
Nicke jobbar och sliter och gör så fint i sitt hus och nu är det egentligen inte så himla mycket kvar med tanke på att det är 1 1/2 år som vi har träffats och det har byggts hela tiden och det har inte varit lätt för honom det där.

Det känns lite konstigt.
Jag kommer att flytta in i ett hus som är genomtänkt och planerat av honom ut i fingerspetsarna efter hans visioner och stil, något som han grubblat och satt sin prägel på alldeles själv och det blir kanonfint.
Men det finns liksom inte en endaste touch av Linda där, inget som jag varit med och valt ut eller planerat.

När någon frågar om hur det ska bli här eller där så har jag inte den blekaste aning om han inte haft hem prover och visat mig innan och jag känner mig lite dum ibland när jag står där som ett frågetecken och folk undrar om det inte är tänkt att jag ska flytta dit??? Ehhh, jooo men det är ju hans hus.

Det är det ju, jag har ju mitt eget som det är nu och han har sitt som det är nu.

Frågan är om det någonsin kommer att kännas som att jag är hemma där.
Jag vet inte.
Det här är något nytt för mig att bara stå vid sidan om och vänta och hoppa in och städa eller dona när jag behövs och ser det just nu mer som ett nödvändigt ont istället för ett framtida hem, kanske just därför att jag inte känner mig delaktig.

Tänk om han inte vill ha mina ögonstenar här och var i huset som är ett måste för mig, speciellt nu när jag inte får ha dom alltjämt.
Jag tycker om att kunna gå in i nästan vilket rum som helst och få se dom hänga där, små som stora och få le när jag stannar till och längtar efter att dom ska komma hem.

Ibland vill jag bara grina,
jag vet inte vad som är värre, sitta här och inte vara till nytta eller för han att måsta åka hem och jobba där hela tiden.
Veckorna utan barnen är en plåga för mig som inte alls tycker om att bara lata mig.
Jag tror inte riktigt att han förstår alla gånger jag gnäller och vill ha honom här.
Det är fortfarande nytt för mig att vara ensam.
Jag vänjer mig aldrig att inte kunna vänta hem Sara eller Emil, inte ha någon som behöver mig hela tiden och vi pratar inte riktigt samma språk och jag kan inte, eller rättare sagt vill inte längre, göra mig förstådd.
För det spelar ingen roll, det måste ändå vara så här. Tills det är klart.

Och jag väntar...och väntar...och längtar...så länge jag behöver.

Det glädjer mig att jag har mina barn med mig i allt det här, dom vill också och ser fram emot allting och det är ju ändå det viktigaste.
Dom har haft det tufft i allt som varit och förtjänar mer än alla andra inblandade att få vara lyckliga och känna sig delaktiga i vad som komma skall.
Dom frågar och jag försöker svara så gott jag kan men nu känns det skönt att kunna säga att: ja så blir det, men riktigt när, det vet vi inte.
Deras förväntningar och nyfikenhet gör mig så jävla glad.
Det får mig att känna att jag har lyckats.
Att VI har lyckats med att skapa en trygg och glad tillvaro där man trivs.

Tills vidare så pyntar jag på här.
Har just beställt mina första gardiner och nya sängkläder till mitt hus.

Tjing.

Tänkte göra en sammanfattning detta nya år också och minnas året som gått på både gott och ont.

Det här är vad som fastnat under 2010 för mig.

Födelsedagar

Började i februari med Sara. 14 år lilla tjejen, hugaligen vad tiden springer iväg. Första året på högstadiet och med morsan i släptåg...känns säkert sådär men än så verkar hon inte ha börjat intressera sig för att stå i ett hörn och hångla med nån kille så det som säkert känns mest obekvämt är att alla hennes kompisar vet vem jag är och gärna står och surrar en stund när hon själv vill fortsätta promenaden förbi.
Underbara dotter,klipsk, grinig, tjuvrolig, lättretlig, glad, ledsen, arg, full i skratt och tonårshormoner och vacker som få. Jag älskar dig.

Emil kom strax efter, närmare bestämt bara typ 2 veckor.
Ville inte ha nåt kalas detta år. Killen börjar bestämt bli stor han också när kalas inte längre är aktuellt utan nåt som småbarn har och ska det vara nåt så ska det kallas party eller bara att man fyller år. Så det så.
Lillgammal och bra på att spara gick vi till elgiganten där han köpte sig en ny mobiltelefon för pengarna han fick och den verkar han vara nöjd över än.
Underbara son, nästan alltid glad, snabbtänkt, genomsnäll, sjusovare, omtänksam och med stor portion humor. Jag älskar dig också.

Nicklas fyller i maj, 16 maj. Vi firade utanför hans hus med hans familj och min var förbi och det var varmt som attan den dagen.
Solen gassade och allt var alldeles perfekt. Kommer även ihåg att han satte upp sina utomhusspottare den dagen. Min kärleksfulla, skrattande, busiga, arbetsamma, kramiga, omtänksamma och glädjespridande älskling. Jag älskar även dig.

Sjukdomar

Pappa har haft otur med sina tior. Varje gång han hamnat på lassa så sätter man hjärtat i halsgropen och rusar iväg och där sitter han och nästan undrar vad det är för onödig resa han behövt åka iväg på och underhåller oss alla med sin humor och hans sätt att se på livet som en fest, utan problem och är positiv i vad som än sker dock med förnekelse över att han faktiskt inte är ung längre. Fast han försöker förjävla bra. Jag har världens bästa pappa. Jag älskar dig.

För att inte tala om mamma då. Stackarn har i åratal kämpat med sin reumatism och trötthet och känner säkert många gånger att livet suger. Ingen ork, ingen lust, värk, sömnproblem och allt annat som följer med detta och har en karl (min pappa då) som är pigg och alert och inte har ont på ett endaste ställe i kroppen och är 73 år. Det kan inte vara lätt att hänga på i hans tempo.
Hjärtinfarkten skrämde skiten ur mig fullständigt.
Hon har haft sin värk och de andra problemen i så många år som vi varit fullt medvetna om och det är ju pappa som åkt in och ut på lasarettet så när han ringer och säger att hon är i ambulans på väg till umeå så blev det som ett hammarslag i huvudet.
Nicklas erbjöd sig att åka med mig så vi tog en ledig dag och åkte och hälsade på i Umeå över dagen och efter det och fått se att hon var okej så kunde jag åka hem och ta en lättnadens suck.
Inget mer nu i år, tack. Jag älskar dig.

Efter dom där incidenterna så är mina sjukdomsfall inget att snacka om egentligen.
Har däremot varit sjuk i tid och otid detta år och nu får jag hoppas att den senaste förkylningen jag hade strax innan årets slut fick vara den sista på vääääldigt länge. Har inte ork, inte lust och inte råd med mer skit i kroppen!

Resor

Påsken åkte vi till Jörn i goda vänners lag och hade kanonkul. Barnen var med och vi bara mös, grillade och solade i skidbacken i några dagar och det var kanon.

Umeå blev det några vändor också och vi firade midsommar där. Fantastiska människor som man bara känner sig så hemma hos även om jag bara mött dom ett par enstaka gånger och jag längtar redan tillbaka. Nästa gång ska vi ta barnen med oss.

Husvagnstrippen till rallycross var det nu var var ju också en upplevelse i sig.
Lånade en vagn osedd och när vi skulle hämta den höll vi fullkomligt på att garva ihjäl oss när vi insåg att den var hundra år gammal och ful som stryk, men vad gör det när vi bara skulle sova där jag, Emil och Nicke och det var som med allt annat vi tar oss för väldigt trevligt och Emil fick en ny kompis från Umeå och var riktigt nöjd över detta.

Skotertävling hann vi också med.
Snöade gode ordentligt så vi satt påpälsade och tittade och drack varm choklad med mintu och åt kalla limpmackor en hel dag men det var också kul.

Sist men inte minst, Kanarieöarna.
Å vilken fantastisk semester på alla sätt och vis.
Hela familjen samlad, varmt och soligt, god mat och framförallt att vi fick UMGÅS, utan snickerier, jobb och alla vardagliga tråkiga saker. Bara vara och i gott sällskap. Gjorde oss gott och jag vill göra det igen och igen och igen!!!

Kärleken

Jag vet att jag hittat människan i mitt liv. Den jag vill leva med och som gör mig så varm i hjärtat så fort jag tänker på han.
Han gör mig glad, flamsig, pirrig, förväntansfull, rörd, kärleksfull och framförallt lycklig.
Även om det har varit ett känslosamt år då jag tyckt att det varit jobbigt med allt renoverande och brist på kvalitetstid så vet jag nu att han gör det för oss och för att vi ska kunna slå våra påsar ihop.
Det är inte lätt att börja om i ett nytt förhållande och veta vad den andra tänker och ibland tolkar man saker och ting fel och jag har känt mig fruktansvärt osäker på vart han ville att detta skulle bära fast jag själv känt länge vad jag vill och det har nog gjort mig ganska så sårbar i många situationer och istället för att bara fråga så har jag funderat och försökt filosofera mig fram till ett svar och inte velat verka påstridig eller kanske till och med skrämma bort honom.
Nu känner jag mig trygg, jag skulle nästan vilja att han jobbade dygnet runt på huset så det blir klart nån gång men jag är ju lite snål med att ge bort all tid med honom så han får allt komma hem och kramas emellanåt.
Jag är verkligen så jävla glad över att han är min.
Nu vet jag vad kärlek är.
Och vad det är att vara älskad.
And I feel gooood. :)

Förväntningarna

Nummer 1 blir ju givetvis att vi flyttar ihop. Det ultimata för vårat förhållande och jag tror att även om det är kanoners så blir det ännu mer kanoners!

Att alla ska få vara friska.
Inga mer sjukhusbesök och sånt nu.

En ny resa nästa vinter.
Skulle inte sitta helt fel, ett hus mindre=mera pengar till roliga saker.

Att min syster med familj kommer i sommar.
Jag vet...det är inte billigt, men förväntar jag mig inget så har jag inget att se fram emot heller så jag kör på det.

Minst lika mycket bra holabaloo som tidigare ;)

Vinna några miljoner kronor. 

Slutsats

Jag har det förjävla bra. 
Typ nästan bäst tror jag. 
Jag må gnälla ibland, men jag skrattar lika fort igen. 
2011 kommer att bli ett år att minnas också, säkert både bra och dåliga saker men det återstår att se nästa år då jag sitter och minns nya upplevelser och händelser. 

Kom ihåg att ta hand om varandra, sträva alltid framåt och ingenting är egentligen omöjligt, kanske bara en kurvig väg dit.

Kram på er!

Vänner. Ja vad vore livet utan dessa fantastiska människor?

Tjejfest vankas på lördag och det ska bli skoj även om vi inte verkar bli så många.

Jag har så mycket att göra.
Men allt står stilla och jag trampar mest bara.
Har ångest över gummans rum som såg ut som skit sist hon var hemma och ser ut som skit nu också. Känner mig korkad som inte känner att jag klarar av att sätta upp några gipsskivor och måste tjata på Nicklas som har sitt hemma hos sig och jag är inte nån tjatfia.
Han vill inte ha nån hjälp hemma heller så jag går mest och vandrar och tittar på allt som skulle behöva göras men som jag inte har nån lust till.

Ekonomin är skit också.
Det känns inte heller vidare bra. Har en massa kvar att fixa, väntar pengar från exet som aldrig kommer och det är inte billigt att ha hus av och till.
Skulle kännas skönt att slå påsarna ihop och dela på kostnaderna för ett hus istället för att stå och betala på var sitt.
Det går runt och det är huvudsaken men nog finns det roligare saker att lägga pengarna på än räkningar.
Tar med en slant till Kanarias iallafall så barnen får en riktigt rolig och solig jul med oss.

Nu var det mycket surt idag också men så är det.

Imorgon ser jag fram emot idol, god mat och mys i soffan med min älskling och jag hoppas att det är möjligt.

Godkväll.

Å vad jag hatar kyla!
Det är minst några grader för kallt för mig och jag vill bara åka nu NUUUUU. Men det är nära :)

Har haft en ganska positiv period i mitt liv nu.
Gnället i huvudet och pessimisttankarna har hållt sig undan och jag har känt mig ganska harmonisk. Kanske för att jag insett att det antagligen är värt allt i slutändan.

Operation Saras rum är påbörjat. Hade verkligen önskat att jag kunde göra det klart innan hon kommer på söndag igen men jag behöver hjälp och får hoppas att min kära kan ta sig tid att fixa det jag inte klarar själv så att jag kan börja spackla, tapetsera och måla och sånt som jag kan själv.
Hon kommer att bli så glad. Det har inte varit vidare snyggt därinne...

Har varit med min son till tandis idag.
Huvvaligen.
Första gången han tog bedövning för att laga hål och det var inte roligt alls. Det var det värsta av allt och han nekade i sten länge och väl innan tandläkaren lyckades övertala honom till sprutan. Hähä, han är ändå en hårding min kille.

Dotras omdömen kom i min hand idag också. Första betyget väntar och det ser uppenbart inte alls så illa ut som hennes min visade när jag frågade hur hon trodde att det skulle gå.
Godkänd i alla ämnen iallafall och då är det ju bara att puscha och sträva högre inför nästa!
Snyggt jobbat.
Själv har jag inte mycket att säga i den frågan när jag fick mitt första "godkända" betyg i gymnasiet och det var ändå på gnällen. Men man önskar ju sina barn så mycket mer än så.

Nu väntas Nicke dyka upp när som helst och jag ska smälla igång lite glögg. Har bakat saffransbullar med mandelmassa ikväll så det blir lite onyttigheter i soffan innan det är godnatt.
Men det är inte fy skam det.

Tjingeling!

"...and ever since we met you´ve got a hold on me..."

Så sant :)

Pessimisten är tillbaka.

Vilket jävla roligt liv man har.
6.00-15.30 städning på jobbet.

Middag. Vila. 18.00-20.00 städning hemma.

Behövligt kan man säga, känner mig rätt så nöjd just nu med nya gardiner i köket och ett rent och fint hus. Blev så satans less på att se mitt halvfärdiga kök så jag målade på ett varv med vit färg där skåpluckorna slutar och det blev då bättre. Kanske jag kan stå ut med att se skiten i ett år till typ.

Fredag imorgon och helg.
Skönt som fan.
Hade gärna haft mina barn här för det verkar som att Nicke ska jobba hela helgen och då är ju som helgen förstörd om man inte hittar på nåt själv men jag vet då inte vad det skulle vara.

Ja som sagt, jag är inte nöjdast med tillvaron just nu.
Min största önskan är att få tillbringa en hel dag och en hel kväll med min älskling, bara få prova ta det lugnt tillsammans.
Äta en lång frukost, fara runt och hälsa på folk, handla och laga middag tillsammans, mysa i soffan och se en film och bara låta klockan ticka utan måsten.

Jag saknar mina barn fruktansvärt, dom livar upp mig och huset och man får kramar och man känner sig behövd. Men det är 3 daqar kvar och det känns alldeles för länge.

Well well, ni vet var jag bor och är mer än välkommen att hälsa på om nån har vägarna förbi. Ingen skulle bli gladare än jag över lite sällskap och surr.

Ha det!

Ja ni, det är precis som jag är.
Jag känner det i hela kroppen och det märks uppenbart i mina ord att jag är less less och åter less.
Konstigt eller bara normalt?

Det är en jävligt knivig sits vi sitter i här.

Vi har 2 hus, ett var.
Mitt är beboeligt och hans är en renoveringsplats där man inte kan bo.
Så på agendan vareviga dag är ju givetvis snickerier och många timmars arbete på ett hus som i och för sig tar sig och blir mer och mer ett väldigt fint hus och jag försöker hjälpa till så gott jag kan men vad kan jag?
Det jag är riktigt bra på det är ju att serva med mat, sköta hemmet här i Hortlax och åka fram och tillbaka till hans hus och se om det är nåt jag kan bidra med.
Det är säkert uppskattat och för mig känns det väl ok, men så här ett år på detta vis så kan jag inte tycka att det är roligt längre.

Jag förstår honom.
Det är inte lätt alls att jobba heltid och sen slänga i sig mat och fortsätta hemma i huset i princip tills det är godnatt och sen ha den snurran igång alltjämt.

Men jag tror inte att jag blir förstådd jämt heller.

Jag har varit ensam i så mycket och så länge tidigare av helt andra anledningar iof men det hjälps inte.
Jag vill ha en gemenskap, en familj som har tid för varandra och kan hjälpas åt med allt här hemma så att jag kan börja känna mig som en person och inte som jag alltid varit tidigare vad det då kan kallas med ett ord.
"CurlingLinda" kanske.

Det finns tyvärr inget alternativ.
Bit ihop eller bryt ihop.
Ibland är jag på gränsen till det senare eftersom jag inser att det kommer att ta tid innan vi är i hamn.
Om jag känner så här nu så vad ska jag göra om ett halvår till. Eller kanske ett år?

Det är inte hans fel.
Han har inte orsakat vad jag haft i mitt tidigare liv och som bidrar väldigt mycket till mina känslor som jag har av och till om vad jag betyder och vad folk vill ha mig till.
Hade jag inte velat detta så hade jag inte brytt mig, inte frågat eller längtat efter honom.
Uppenbart så är jag inte den som tänker kortsiktigt och vill gärna grubbla och se till vad som gör att folk omkring mig mår bra av.
Man kommer inte långt utan att göra det men i mitt fall så går det nog till överdrift många gånger och jag tappar mig själv på vägen medans alla andra mår bra av det jag gör för dom.
Det är jag väl medveten om och det blir jag påmind om hela tiden av mina vänner som känner mig som bäst och vet hur jag haft det tidigare.

Så gnällig eller ej, är det konstigt att jag trånar, längtar och är ivrig efter lite lugn, samhörighet, kärlek och framförallt ett gemensamt boende...med den jag valt att fortsätta mitt liv med (jag som inte ens skulle ha nån ny karl) som mina barn avgudar och som jag förhoppningsvis kan få dela massor med händelser och glädjeämnen med framöver?

Lite personligt kanske men jag vet att det är många av er som undrar hur det går och vad som händer och så här är det.
Vi har en plan och det är jag väldigt glad över.
Bättre sent än aldrig är ett bra talesätt men det är inte alltid lätt väg fram dit, men det kan jag stå för och jag älskar denna karl så mycket så det är värt det, även om jag kanske inte alltid är på topp.
Men nu vet jag att man inte behöver vara det, jag behöver inte gå omkring och låtsas att allt är så perfekt jämt.

Jag är inte mer än människa.

Kram